Siri Hustvedt och Paul Auster sitter och bläddrar i ett gammalt bröllopsalbum som tar dem tillbaka i tiden. Deras första gemensamma lägenhet på Manhattan hade två våningar – ”vi hade tur”, säger Auster. Ja, det brukar låta så för alla som är födda kring 1950–1960. De hade tur rätt ofta.
I biosalongen vrider jag mig av frustration. Den nya dokumentären med den vanvettigt pretentiösa titeln ”Siri Hustvedt – Dance around the self” är outhärdlig och två timmar lång. Eller är det avundsjuka? Nej, även om den så klart spelar in. Alla som närt den minsta konstnärsdröm måste någon gång ha avundats Hustvedt och den numera avlidne Auster. Framgångsrika författare med rymlig och ljus bostad i New York, manusbuntar på golvet, flyhänta samtal om viktiga saker. Själv består ens författarromantik av vistelsestipendier på något som kallas Leninland i Varberg, och Henning Mankells gård i Sveg. Inte för att jag är missnöjd med det, tvärtom faktiskt.
Men det privilegiet är hon blind för sedan länge, det är hennes vardag.
Men hur romantiskt deras gemensamma liv än må ha varit så är det mördande tråkigt att bevittna. Ur ett rent visuellt perspektiv finns det väl inget tråkigare än att följa en författare. Skälet är enkelt – det intressanta sker inåt. Här får vi på allvar se Hustvedt sitta vid datorn och skriva. Samt högläsa ur sina amerikanskt tillrättalagda böcker. Hon läser med en ton som får mig att koka. Den signalerar en visshet om att allt hon säger, från boksidorna till anekdoterna om att hon ofta hade huvudvärk som barn, är extremt intressant.
När systrarna sitter och bläddrar i familjens fotoalbum påminns jag i stället om en helt annan dokumentär: Netflix släppte nyligen en film på tre delar om den extremt osympatiske fotbollstränaren José Mourinho. Han vill lämna barndomen utanför filmen och säger att ”en självbiografi på femhundra sidor borde innehålla fem sidor om barndomen”. Jag kan hålla med, men det gör så klart inte Hustvedt. Vi ska veta allt om hennes utbytestermin i Norge, och vi ska ta det till oss med samma frenesi som hon förväntar sig att vi vill höra utdrag ur hennes böcker.
I vanliga fall finns en förbjuden njutning i att gå på pressvisning en måndag morgon.
Det är ett privilegium att kunna tala om sin kommande bok som att den redan är självklar, att den till och med betyder något. Men det privilegiet är hon blind för sedan länge, det är hennes vardag. Och med den blindheten följer allvaret. Allt tas på sådant stort allvar att jag får den där instinkten som kommer över mig när man vågar sig ut på ”uppläsningar” i Stockholm: Jag måste svepa tre Fernet och välta något.
Hellre det, och bli bortjagad från Reimersholme hotell med högafflar, än att tvingas uthärda ännu ett prosalyriskt stycke som antingen viskas fram eller försöker härma Elis Monteverde Burrau.
Och någonstans där klingar avundsjukan av. Filmen visar inga middagar med vänner, men jag vet att sådana tillställningar förekommer. Man ser det framför sig så tydligt: livliga diskussioner med god mat och mycket vin, alla i sällskapet är konstnärer eller akademiker, helst bägge samtidigt. Gästerna delar samma outtalade känsla – de befinner sig i ett vibrerande epicentrum. Men de har inte träffat en vanlig människa sedan de började på college. Vilket så klart inte förhindrar dem från att prata OM vanliga människor, faktum är att det nästan är allt de pratar om under den där middagen.
I taxin hem, i den bistra New York-kvällen, lutar de sig tillbaka med intrycket av att liksom ha uträttat något. De kom lite närmare en sanning i kväll, en sanning som förr eller senare kommer sippra neråt i de socioekonomiska leden.
Den här tillvaron, som förvisso är uppdiktad av mig, är knappast något att avundas, på många sätt är den faktiskt mardrömslik.
”Du skriver och skriver, och till sist blir du bättre på det”. Så sammanfattar Hustvedt den konstnärliga processen. Och hon har rätt, men med det i åtanke: varför i hela tiden har man gjort en film på den premissen? I vanliga fall finns en förbjuden njutning i att gå på pressvisning en måndag morgon. Som att man fuskar, trots att det ju faktiskt är ”jobb”. Den här måndagen längtar jag bara efter att få kolla mailkorgen.
Jack Hildén är författare och kulturskribent.