När hemmafansens buande bara tilltog valde MFF::s lagkapten, Pontus Jansson, att gå fram till klacken och prata efteråt. Vd sidan fanns Djurgården lyckliga vinnare. Foto: Anders Bjurö / TT

Jag vet inte hur många datanördar som klubben omger sig med, de sitter där framför sina skärmar och jag antar att det är för att de skall upptäcka vad som går fel, varför det inte blir mål, varför det blir baklängesmål, varför lag efter lag har läst sönder MFF:s spelmodell. De är antingen inkompetenta, för rädda att påpeka bristerna – eller så begriper de inte fotboll. Det behövs inga datorer. Det blotta ögat, mitt till exempel, har under hela året sett var felen ligger.

För lite fart och attack

Spelet är för omständigt, det spelas för mycket bakåt, det tar för lång tid att komma till anfall, uppspelsfaserna är alldeles för långasamma, frontspelarna är för dåliga på att göra sig spelbara och mot tabellens s k svagare lag betyder det att alla hinner tillbaka och försvara sitt straffområde med hela laget. Det skjuts för lite, det duttas för mycket också i motståndarnas straffområde, tempot är för lågt, det finns ingen riktig spelorganisatör. 0-1 senast mot Djurgården som efter att inte ha haft så mycket boll i första halvleken ryckte upp sig betydligt och till slut förtjänade segern.

Alla de här systemfelen har varit uppenbara hela säsongen. Ingenting har hänt, inget nytt prövats och när nu snart sagt hela truppen fått visa upp sig kan man också ställa sig frågan; har MFF verkligen Allsvenskans bästa trupp? De starka namnen lyser på papperet, men inte på planen. Attackerna är för tama, ibland tycks spelarna mera vara benägna att befria sig från ansvaret genom att skuffa bollen tillbaka till backlinjen än att vända upp mot motståndarmålet, trycka på, skjuta, visa beslutsamhet och självförtroende. Ett MFF utan självförtroende. Det går ju inte an i Sveriges kaxigaste stad.

Utan verkighetsförankring

Jag följer Allsvenskan noga, ser nog i varje fall tre matcher i varje omgång, har sett alla lagen i aktion och till detta massor av internationell fotboll. Jag ser inget lag som spelar som MFF, kanske vill de vara som Ranelid, ha ett eget språk. Det finns ju inget värde i det eftersom ingen annan begriper vad det är de menar. Fotboll är enkel matematik. Det kräver snabbhet, förflyttningar till fria ytor, ett saxande genom linjerna framåt, mot målet. MFF spelar av ytorna gång på gång utan att komma framåt, går den svåraste vägen istället för att spelarna hjälper varandra att bygga attackrörelserna.

Rydströms fotboll har gått in i väggen. Malmö FF ligger, med sju omgångar kvar arton poäng efter Mjällby. Arton. Det tillståndet kan bara beskrivas i ett ord: FIASKO. Det är genant för en klubb med MFF:s resurser. 

Det är ett systemfel, precis som i landslaget. Men till skillnad från Jon Dahl Tomassons blågula lag, som har de individuella spelarna i starka klubbar, måste MFF:s värvningar ifrågasättas. Alltför många s k prestigevärvningar har inte alls motsvarat förväntningarna. En del har kommit halvskadade och måste rehabiliteras, somliga har varit ur form och måste sättas i hårdträning, somliga har varit på ett sluttande plan rent åldersmässigt.

Medan Mjällby och för all del Gais och flera andra, inser sin begränsning, försöker Malmö spela en fotboll som spelarna inte klarar av. Det krävs fart, förenkling, analys.

Inte i något av de större fotbollsländerna hade dessa tillkortakommanden accepteras med utgångspunkt från givna förutsättningar. Om när man ser lag som FC Köpenhamn och norska Bodö/Glimt i internationella utmaningar så inser man ju att det som skulle varit utveckling har blivit invecklat och drömmen om att vara Nordens ledande fotbollsklubb har ännu mindre verklighetsförankring nu än för bara ett par år sedan.

Matchen mot polisen

Det går en match mellan fotbollssupportrarna och polisen lite vid sidan av kampen om Allsvenskan. Malmöklackens tifo presenterade före matchen en stor bild på NOA:s sektionschef Per Engström som fick illustrera missnöjet med att polisen ville stoppa allsvenska matcher där åskådare uppträdde maskerade. I sista stund drog man tillbaka hotet efter starka reaktioner från fans över hela landet.

Problemet har förstås två sidor. Klubbarna har misslyckats att göra sig av med maskerade åskådare, det gäller också i Malmö där man uppträder inställsamt och räddhågat också mot de värsta vettvillingarna.

Jag har länge hävdat att man måste använda sina spelare, låta dem gå ut till klacken och förklara att man inte accepterar eldandet och maskeraden. Och varför springer spelarna efter matchen bara ut till kortsidan, där brotten begås, och sjunger och applåderar? Publiken på långsidorna sjunger också, är klädda i ljusblått, viftar med sina halsdukar – men sköter sig. Match efter match. Varför får de aldrig spelarnas tack?

Å andra sidan; polisens hot om att blåsa av matcher och hota med utrymning om man upptäcker maskerade fans är lika idiotiskt som att man skulle stänga Ica för att man upptäcker några snattare. Polisen skall ta hand om brottslingar, helst förebygga brott; gå ut och ta stoppa maskeraden, ta hand om dem som begår brottslighet – men straffa inte hela samhället!e Stolt