”Det underjordiska biblioteket” av Hanna Nordenhök
Skulle man peka ut en sak som karakteriserar Hanna Nordenhök som författare så är det den hårt hållna stilen, de sirligt utsmyckade formuleringarna. Man minns kanske inte handlingen i hennes romaner men man minns språkkonsten. Man minns kanske också, som en effekt av detta, känslan av att berättelserna murar in de redan utsatta karaktärerna, alla dessa åsidosatta barn bland unkna interiörer, alla dessa mönster som upprepar sig genom generationer.
En sådan stilsäkerhet gör att Nordenhöks meningar slingrar sig som en snara kring romankaraktärernas kringskurna liv, eller som Måns Wadensjö pekade på i en recension av ”Caesaria” i SvD: ”Prosan är så sträng att den etablerar ett järngrepp om tillvaron som låter den svälja precis vad som helst, utan att någonting egentligen förändras.”
Men kunde man inte vända på detta? Att ingenting förändras inom Nordenhöks fiktiva tillvaro kan lätt skapa känslan av att det inte finns någon väg ut. Det skulle kunna betraktas som en kvalitet, någonting som också hör ihop med tidsdimensionen i hennes böcker, känslan av att allt redan har inträffat och att räddaren anländer som en tjuv om natten.
Detta är tydligt redan i början av hennes senaste roman, ”Det underjordiska biblioteket”. Ett lik bränns upp på en strand i ett landskap härjat av en epidemi. Därefter rör vi oss bakåt i tiden och får veta att den döda mannens dotter försökt hinna fram till honom innan slutet. Hon har sällskap av två barn, de söker efter mat och skyddsrum, och successivt får vi veta hur hon träffade barnen och inledde resan till fadern i hans isolation på sitt bibliotek.
Detta fungerar inte alltid till Nordenhöks fördel.
Romanen börjar med ett slags slut, faderns död, som händelserna därefter kan sägas både föregå och sträcka ut i tiden, som om slutet ständigt äger rum. Fadern är på en gång död och ska dö. Dottern strävar efter någonting vi vet att hon kommer att misslyckas med samtidigt som det uppstår ett brott inuti den kronologiska tiden. På ett plan är det ingenting som förändras, på ett annat plan ter sig allting möjligt inom ramarna för romanens tid.
Den katastrof som skildras är ett annat slags pågående slut, samhällsfunktionerna har kollapsat och överallt finns påminnelser om vad som beskrivs som ett ”fåfängt levt liv”, ett liv som nu endast verkar ha varit en kuliss. Detta fåfängt levda livet känns igen från Nordenhöks tidigare romaner, där varvas livslögner med bedrägerier och kulissartade institutioner. Hon har behandlat tidiga 1800-talsinstitutioner som Råby ungdomshem (”Asparna”) och den svenska gynekologins födelse (”Caesaria”), återberättade av en ung person vars naiva blick förstärker grymheterna samtidigt som berättelsen alltid passerar genom flera lager av berättare.
Många är karaktärerna hos Nordenhök som tvingas förvalta ett sådant arv, ofta är det någon som sitter och bläddrar bland protokoll och anteckningar där berättelsen som vecklas ut mynnar ur minnen och spekulationer. ”Första bilden av pojken, den som återkommer”, står det i ”Asparna”, som en frammaning eller ett uppdiktande. Nordenhök återkommer ibland till detaljen med ett öga som beser dessa övergivna figurer i landskapet, ett öga som kunde tillhöra berättaren, läsaren eller en allseende makt som stumt vakar över alla. När det i den senaste romanen talas om sjön som ”ett oseende öga som öppnade sig framför dem där sluttningen tog slut” så antyder det kanske också att betraktaren har vänt bort blicken.
Jag tror dock inte att man ska läsa in en etisk dimension i detta, som när Ulrika Milles i en recension av ”Underlandet” i Expressen menade att de kyliga relationerna mellan karaktärerna ”framkallar paradoxalt något autentiskt hos läsaren. En moral, ett samvete.” Man blir måhända medveten om sina moraliska kriterier men det effektiva i Nordenhöks berättargrepp ligger i den här strukturen som ständigt vecklas in i sig själv, som om dessa lager av berättare och ögon redan hade sett allt hända, och att allt var ödesbestämt, avgjort på förhand.
Detta fungerar inte alltid till Nordenhöks fördel. ”Det underjordiska biblioteket” präglas framför allt av en bekant undergångskänsla. Det talas om munskydd, karantänåtgärder och en förödande smitta, och det är kännetecknande för samtida dystopier att det inte behövs några förklaringar till varför katastrofen slagit till, vi vet ju att allt redan är kört.
Det som har gjort henne bra är det som jag först irriterade mig på.
Jag kan inte heller påstå att jag engageras av huvudpersonens försök att ta sig till sin far, även om det är typiskt för Nordenhöks karaktärer att de är utan psykologiskt djup, de definieras helt och hållet av vad de gör eller inte gör, och de utvecklas aldrig genom romanerna. Det märks redan i bokens inledning då hon slänger sin fars lik över ena axeln och bär honom ut ur huset. Hon är den praktiska handlingsmänniskan, en läkare som under resans gång dras in i olika situationer på grund av viljan att hjälpa andra. Han är i sin tur teoretiskt lagd, en drömmare.
Det bibliotek till vilken fadern dragit sig undan jämförs med en undersida och till och med en undervärld, påminnande om förra romanens ”underland”. På ett ställe talar han om biblioteket som ett ”källarhål” och citerar en fras som har använts till leda på senare år, en förvrängd översättning ur Antonio Gramscis fängelsedagböcker: ”Den gamla världen dör och den nya kämpar för att födas. Nu är monstrens tid.” Ska fadern betraktas som ännu en av dessa bedragare och dilettanter som Nordenhök skildrade i ”Underland”? Är hans underjordiska bibliotek bara en pojkrumsfantasi som mynnar ur isolation och polarisering?
Klart är att konflikten mellan det unga och det gamla, Nordenhöks ständiga ämne, fortsätter att yngla av sig, inte minst i form av en romankonst under förändring. Och det här är kanske inte den typ av prosa man associerar henne med. Det som har gjort henne bra är det som jag först irriterade mig på. De passiva karaktärerna i klaustrofobiska miljöer. Alla dessa kvalmiga berättelser från den svenska obygden där tiden står stilla. Inte mycket händer. Karaktärerna rör sig sällan från sina murkna möbler och likstela ritualer. De kan eller vill inte. Livet har gått i träda.
Även Nordenhöks syntax har varit stillastående, med många passiva meningar utan verb och löst hängande bisatser där allt består av tillståndsbeskrivningar, stilleben i gråvitt: ”Hon besökte inte modern mer, snö eller sol över slätten” (ur ”Underlandet”).
Jag vet inte hur mycket jag kommer minnas av ”Det underjordiska biblioteket”, den framstår lite som ett bihang till en bekant berättelse om apokalypsen.
Någon skulle säga att detta är poeten i prosaisten, den genre i vilken Nordenhöks först var verksam, och numera har hon en något mer sordinerad stil. Nordenhök har utvecklats. Tyvärr, ska jag tillägga. Det finns någon slags föreställning om att en författare ska växa, mogna och bära den ena frukten efter den andra, man ska hela tiden röra sig vidare (ända tills den där så kallade sena stilen då man tillåts skala ner på ambitionerna, bli barn på nytt).
Men vissa författare vill man helst att de bara fortsätter att kartlägga hur ljuset faller från den där fönstergluggen ner över golvplankorna där borta. Nu har vi rört oss någon annanstans. Sedan den förra romanen, ”Underlandet”, kretsar Nordenhök kring en samtidsmiljö med ett större persongalleri och en berättarmässig drivkraft som ibland känns utstuderad, som med den omvända kronologin i den senaste romanen där allt så småningom knyts ihop.
Nordenhök har ibland kämpat med att hitta en balans mellan språkkonsten, som var en aning för självmedveten i de första romanerna, och storyn. I början stod miljöbeskrivningarna i förgrunden medan berättelsen liksom smögs in i en parentes. Tidigare hade hon heller inga pratminus i replikerna, allt mynnade ur en enda mun, och det är som om många av hennes romaner handlar om att skriva någon annans berättelse, så mycket som de kretsar kring en förälder eller auktoritetsfigur, eller att skriva sin berättelse genom någon annans.
Det är en form av text som älskar sina lönngångar och ibland har det gett upphov till en frustrerad läsning där jag inte känt mig manad att nysta upp hur allt hänger samman. Med de två senaste romanerna har Nordenhök vänt strukturen ut och in så att berättelsen och karaktärerna står i förgrunden medan de språkliga lönngångarna dyker upp mer sporadiskt, sparsmakat.
Det är inte helt lyckat, främst för att berättelserna sällan bär hela vägen och för att det är de bildliga och språkliga sprången, överskottet i marginalerna, som gör Nordenhök bra, även när hon ter sig monoton och karaktärerna är lika platta som monstruösa. Jag vet inte hur mycket jag kommer minnas av ”Det underjordiska biblioteket”, den framstår lite som ett bihang till en bekant berättelse om apokalypsen. Däremot återkommer jag till huvudpersonen i den så drabbande ”Caesaria” som glömts bort eller gömmer sig på en förfallen bondgård. I den skapar Nordenhök, liksom i de tidigare romanerna, en somnambul cirkelgång, en bordunstil som pendlar mellan det suggestiva och sövande. Livet går vidare, om så i sömnen.
Joni Hyvönen är kritiker, essäist och skriver på en avhandling om kopior och plagiat inom 2000-talslitteraturen.
Fakta
ROMAN
» Det underjordiska biblioteket
Hanna Nordenhök
Wahlström & Widstrand
Läs mer