Jag går runt bland valaffischerna på Södermalm i Stockholm och försöker bestämma mig för vilken som är dummast. Liberalerna har en som ligger bra till: ”Södermalm ska höras. För din frihet.”

Den är obegripligt dum.

Ungefär hälften av Sveriges alla journalister bor på Södermalm. Det är inte den delen av landet som har svårast att göra sig hörd. Ser man där inte en journalist, så ser man nåt barnbarn till ”de vackra människodjur” som på 1970-talet satt på Riche i Ulf Lundells låt ”Törst”.

Om vi som bor på Södermalm ska höras ännu mer än vi redan gör, torde Sverige bli outhärdligt.

Men jag ska inte förtala mina kvarter, som jag älskar högt och rent. Söder är för övrigt något mer klassblandat än man kan tro.

Framför allt jobbar arbetarklassen där.

 

När jag står och begrundar L:s konstiga valaffischer ser jag en kvinna röra sig inne på en
förskola på andra sidan gatan. Hon har ett barn i famnen, som sover med armarna om kvinnans hals. Det är kväll, så jag tänker först att föriset är ett nattis, men sen ser jag att kvinnan dammsuger, med barnet tätt intill sig.

Hon måste vara ensamstående. Eller så lever hon med nån som också jobbar så här dags. Det är inte ovanligt att barn till städare måste följa med föräldrarna när de jobbar kväll. När de blir tonåringar händer det att de täcker upp för sina utslitna morsor. Sverige har barnarbetare i det tysta.

Behöver jag säga att städerskans hår var svart som ebenholts?

 

Centern på lyktstolpen bredvid L lovar fler jobb. Man får dock leta förgäves efter en valaffisch där C säger att de vill sänka a-kassan med 3 000 kronor i månaden. Allt man vill behöver man ju inte prata högt om.

Sverige har en halv miljon arbetslösa. Några av dem bor på Södermalm. Jag känner ett par av dem.

Ännu fler arbetslösa lär det bli om L får bestämma. I SVT:s partiledarutfrågning i tisdags fick Simona Mohamsson svara på hur förslaget om minskade skolklasser ska finansieras. Vi har räknat på det, sa Mohamsson: Den offentliga förvaltningen har 20 000 onödiga kommunikatörer, där finns det pengar att hämta.

Det här måste vara valrörelsens mest brutala löfte: Rösta på oss och 20 000 kommunikatörer kommer få sparken.

 

Liberalerna borde börja med att se över sina egna kommunikatörer, för det här löftet är brutalt även som överlevnadsstrategi betraktat. Kommunikatörer tillhör den där yrkesgruppen som nog eventuellt möjligen kanske skulle kunna tänka sig att rösta på L. Det är i alla fall människor som L borde vilja vinna över.

L ska akta sig för att prata om allt gammalt och onödigt som inte längre behövs.

Risken är annars att de sår ett frö i huvudet på väljarna, som ju har friheten att bestämma vem som ska få fortsätta att höras.