Publicerad 21 sep 2025 kl 06.00

Träning borde handla om att fler vågar komma i gång och må bättre. 

Inte om vem som kan skratta högst åt någon annan, skriver Petra Månström. 

Petra Månström, licensierad personlig tränare, löpcoach och journalist.

Foto: Pressbild

Öppna bild i helskärm

Många motionärer känner sig redan osäkra och lite ”dumma” i träningssammanhang, skriver debattören.

Foto: Science Photo Library / TT NYHETSBYRÅN

Öppna bild i helskärm

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Hösten är en av årets största nystartstider. Nu efter semestern vill många komma i gång med träningen och söker inspiration i medier och sociala kanaler. Men vad möts de av? Tyvärr alltför ofta en kultur där det verkar vara viktigare att förlöjliga andra än att inspirera.

På Instagram, Tiktok, Youtube, i poddar och på bloggar bygger allt fler en publik genom att driva med kolleger. Klipp där någon gör sig rolig över en video som en annan kreatör lagt upp, man himlar med ögonen eller tar sig för pannan. Visst ger det klick – men priset är att många som redan känner sig osäkra i träningsvärlden blir ännu mer tveksamma.

Den här kulturen är inte unik för Sverige. I USA pratar man om ”debunking content” – en genre i sociala medier där profiler bygger följe på att ”avslöja” andras misstag, ofta med raljant ton. 

Algoritmerna belönar konflikt och flera svenska träningsprofiler har tagit efter eftersom de märkt att det drar publik. Stundtals känns tilltalet mer som en amerikansk presidentkampanj än som ett samtal om hur vi får fler att må bra. När målet blir att vinna debatten snarare än att inspirera är det folkhälsan som blir förloraren.

Träningsvärlden kan för många redan kännas elitistisk och hård.

Jag har själv fått känna av detta. Innehåll jag publicerat har blivit offentligt förlöjligat. Hatbrev har landat i min brevlåda. Det sätter spår – och får mig att undra hur många andra, utan plattform eller självförtroende, helt enkelt ger upp.

Det stora problemet är inte bara hånet i sig, utan svansen som följer efter. När en auktoritet sätter tonen fylls kommentarsfält snabbt av hånfulla och aggressiva kommentarer. Det blir en mobbningsspiral i två led: först förlöjligandet, sedan hatet från följarna.

Många motionärer känner sig redan osäkra och lite ”dumma” i träningssammanhang. De undrar om de gör rätt, om de ser fel ut eller om någon skrattar åt dem bakom ryggen. När de då möts av en jargong där även experter driver med varandra riskerar träningsglädjen att dö helt. I stället för att inspireras skräms människor bort från det som skulle kunna ge dem bättre hälsa och självförtroende.

Träningsvärlden kan för många redan kännas elitistisk och hård, med höga krav och en känsla av att man måste prestera för att få vara med. När hånfulla inslag läggs ovanpå det blir det ännu mindre inbjudande för den som är ny eller osäker. Och just eftersom det handlar om något så avgörande för vår hälsa borde vi ta ett större ansvar för vilken ton vi sätter.

Goda avsikter

Jag är övertygad om att de flesta som jobbar med träning har goda avsikter. De vill hjälpa människor. Ändå hamnar vi i en situation där hånfulla klipp och raljanta kommentarer får störst spridning. Det säger mycket om sociala medier – men också om vilken kultur vi som bransch har skapat. Om vi verkligen menar allvar med att fler ska röra på sig måste vi fråga oss: vill vi ha en träningsvärld där vi skrämmer bort människor, eller en där vi möter dem med respekt och nyfikenhet?

Forskning och träningsråd är dessutom alltid i rörelse. Det som ansågs rätt i går kan vi skratta åt i dag. På 1940-talet kunde läkare rekommendera rökning för att hålla vikten – ett absurt råd i dag. På samma sätt måste vi våga prata om träning på nya sätt, utan att utmåla andra som idioter när kunskapen förändras.

Självklart ska vi få kritisera varandras idéer. Det behövs. Men det kan göras respektfullt. Träning borde handla om att fler vågar komma i gång och må bättre. Inte om vem som kan skratta högst åt någon annan. Lite mer ödmjukhet, både inför framtiden och inför varandra, skulle ta oss så mycket längre.

Av Petra Månström

licensierad personlig tränare, löpcoach och journalist