Publicerad 29 aug 2026 kl 06.00

Utställningen ”De besegrade” utgår från konstnären och dramatikern Peter Weiss roman ”Motståndets estetik”.

Jesper Strömbäck Eklund söker efter den kraft som kan stå emot fascismen av i dag.

Stillbild ur Peter Weiss ”Ateljéinteriör/The studio of Dr. Faust”, 1956.

Foto: Peter Weiss

Öppna bild i helskärm

”De besegrade. Motståndets estetik 2026” visas på Bonniers konsthall. Ali Cherris ”The summoner (Grafting)”, 2026, i förgrunden och Kateryna Lysovenkos ”To be in Vienna seeing people from other wars”, 2025, i bakgrunden.

Foto: Jean-Baptiste Berangér

Öppna bild i helskärm

Jesper Strömbäck Eklund är kritiker på Expressens kultursida.

Foto: OLLE SPORRONG

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Det är inte utan ironi att den svenska utgåvan av Peter Weiss ”Motståndets estetik” från 2006 liknar en tegelsten. Den är fet, röd och rektangulär. Tillräckligt tung för att kasta men mjuk nog för att inte skada. Skulle det låta donk! eller douff! när den träffar polishjälmen? 

Jag har själv inte försökt.

I denna omöjliga roman bor revolutionär energi nog för att väcka liv i en hel rörelse. Men studiecirklarna om den är färre i dag än på 1980-talet. Vida läst är den inte längre och många har nog glömt den. Det är, tidstypiskt nog, snarare Weiss geniala titel som överlevt. Den liknar en kort bön som ämnar väcka liv i den där uråldriga idén om att politik och estetik fortfarande står i ett outplånligt förbund med varandra. 

Så, hur? På vilket sätt?

”Binding the dream” av Lina Selander, 2026.

Foto: Jean-Baptiste Béranger

Öppna bild i helskärm

På Bonniers konsthall vill man i utställningen ”De besegrade. Motståndets estetik 2026” ge form åt detta, här och nu. Kan visioner om motstånd mot fascismen komma till uttryck i samtiden? Det är en, på alla sätt, ambitiös presentation. Löst sammansatt i tre delar utgår utställningen från faser i Weiss konstnärskap som organiserande princip. Först de unga åren, ett inåtvänt och stundtals surrealistiskt experimenterande arbete i ateljén. Sedan den politiska Weiss som vänder sig utåt i världen genom teater. Tillsammans med hustrun Gunilla Palmstierna-Weiss blir han en av de viktigaste rösterna på 1960- och 70-talens europeiska scener. Den senare fasen, placerad längst in i konsthallen, är en syntes av dessa. Ett slags motståndets estetik. 

De tycks vända sig inåt, mot konstverket som uttrycksmedel.

Vid mina besök flödar rummen i ett tacksamt sensommarljus. Att gå omkring här är att befinna sig inuti ett monumentalt montage, där dokumentärt arkivmaterial blandas samman med historiska och nyproducerade verk. Det liknar läsupplevelsen av romanens inledning. Där använder Weiss Pergamonfrisen för att skriva fram en dialektisk, polyfon dialog om relationen mellan konst och formationen av ett politiskt subjekt, ett vi. Det är vad kuratorerna Kim West, François Piron och konsthallens konstnärliga ledare Johanna Nordin Asp också vill göra. 

”På bakken” av Ane Hjort Guttu, 2026.

Foto: Jean-Baptiste Béranger

Öppna bild i helskärm

Jag vet inte om det är en tillgång att många av de samtida konstverken upplevs som så introspektiva. De tycks vända sig inåt, mot konstverket som uttrycksmedel. Lina Selanders trekanalsvideo inkluderar nytaget videomaterial av bilder från makarna Weiss arkiv och källaren på Carl Eldhs ateljé. Det korsklipps med sekvenser ur dokumentärer från 1970-talet och eget material från Bredäng och Skåne. Stringent och samtidigt associativt. Intill rullar ett bildspel av den franska konstnären Ali Cherri. Ett enkelt verk som varvar textfragment ur en essä och statyer som rivs. I ett annat rum har Cherri fogat samman ett stenhuvud från en italiensk fontän med en kropp från en thailändsk skulptur. 

Men sammanfogandet av delar resulterar sällan i någon greppbar helhet. Snarare befäster flera av verken nya former av tvekan, osäkerhet och splittring. I Ane Hjort Guttus installation ”På bakken” är den centrala komponenten en video föreställande flygplatsen Schiphol. Men inga flygplan lyfter, ingenting väsentligt händer. Röstspåret? Monotont. Intill guppar en animation av en Malevitj-målning där de abstrakta formerna studsar och försvinner ur bild. Behöver världen delas upp i så små delar för att viljan till motstånd ska uppstå? 

Kateryna Lysovenko, ”Madness of fascism”, 2026.

Foto: Kateryna Lysovenko

Öppna bild i helskärm

Zbynek Baladráns kryptiska installation ”Oracle” känns däremot viljestark. Han använder pigmentformationer på duk för att förutspå var och när nästa bomb faller i Gaza. Verket länkar också samman ett antal industriföretag med kriget. Här blir det spekulativa radikalt. Kateryna Lysovenkos impressionistiska måleri ger också ett bestående intryck. Verken iscensätter en obehaglig form av gemenskap som känns både trygg och destruktiv.  

Annons

Deras produktioner grävde i öppna sår.

Asier Mendizabals segeldukar, uppspända mot en påle, är de enda i utställningen som verkligen aktiverar betraktarens kropp. De synliggör också slagsidan mot bilder och fotografi. För i utställningen finns en dissonans mellan mängden dokumentärt material och nyproducerade verk. För mycket har dammats av i arkiven. Jag förstår kuratorerna: makarna Weiss teaterverksamhet var kraftfull. Deras produktioner grävde i öppna sår och lyckades via teaterns kollektiva form förlösa diskussioner och forma en politisk diskurs. Den var konstnärligt raffinerad och samtidigt reparativ.

Teatern var en fulländad form, då. Men vilka konstnärliga former har kraft nog att stå emot den månghövdade fascismen av i dag? Om vi bara kan vända oss inåt och samlas runt bilder av det förflutna är det nog adjöss. Då lär tegelstenar förbli böcker som landar alldeles för mjukt för att åsamka kännbar effekt. 

KONST

DE BESEGRADE. MOTSTÅNDETS ESTETIK 2026

Bonniers konsthall, Stockholm

Till 28/11

Visa mer

Jesper Strömbäck Eklund är kritiker på Expressens kultursida.

Ljudklippet gick inte att spela upp

Försök igen senare