”De besegrade: Motståndets estetik 2026”, Bonniers konsthall
Öppningsscenen i Peter Weiss (1916–1982) mäktiga roman ”Motståndets estetik” skildrar tre ungdomar som står inför den berömda frisen på Pergamonmuseet i Berlin. Året är 1937 och de unga motståndsmännen läser in proletariatets kamp och nederlag i de antika gudarnas triumf över de upproriska titanerna. Vad de ser är ett maktens segermonument över kuvandet av andra folk, men i deras ögon är frisen också ett vittnesbörd om de våldsamma energier som urladdas i klasskampen. Den kraft som ger sig till känna hos de besegrade har en uppfordrande och stärkande verkan.
Romanen gjorde ett minnesvärt intryck på mig när jag läste den på åttiotalet. Det var lätt att leva sig in i ungdomarnas strävan att skapa sig en ingång till konsthistorien som utgick från deras egna erfarenheter och politiska hållning. Och diskussionen om en möjlig motståndets estetik har ju bara blivit mer aktuell sedan dess. När nu Bonniers konsthall öppnar en utställning som utgår från Peter Weiss författarskap samt hans gärning som konstnär och dramatiker är mina förväntningar högt ställda.
Foto ur Elisabeth Rohdes ”Pergamon Burgberg und Altar” (1976). I Peter Weiss Motståndets estetik spelar Pergamonaltaret en viktig roll, med sin fris som skildrar titanernas nederlag mot den grekiska antikens gudar och nya makthavare.Visa mer
Curatorteamet har skapat en tät exposition som ger inblick i Weiss arbete och samtidigt ställer frågan om konsten kan utöva motstånd i en tid av orättfärdiga krig och fascismens återkomst. Konstverkens relation till Weiss varierar, men gemensamt för många av dem är att de är utförda i någon form av montageteknik som korresponderar med Weiss collagebaserade praktik.
Lina Selander lägger sig tätt inpå sin föregångare genom att använda sig av collagefragment från Gunilla Palmstierna-Weiss och Peter Weiss arkiv i sin videoinstallation. Glimtvis anar man bakom fragmenten grävskopor som röjer upp bland de demolerade husen i Gaza, några palestinska pojkar som leker på den dammiga marken, filmklipp från strider och annat som är svårare att identifiera. En annan skärm visar trasiga skulpturelement som leder tankarna till öppningen i ”Motståndets estetik”. Selander brukar vanligtvis få till stånd en välavvägd balans mellan det utsagda och det drömskt outtalade, men här får jag känslan att befinna mig inför en smart konstruktion – en alltför exemplarisk blinkning till Weiss där engagemanget för de besegrade inte kommer helt till sin rätt.
Kanske har man varit väl bokstavlig vid urvalet och missat djupare förbindelselänkar mellan konst, politik och motstånd
Förlorarnas historia är berättelsen om förnedring och krigspsykoser. Om barn med åldrade blickar och om sönderslagen hemhörighet. Zbyněk Baladráns förtvivlan över folkrättsbrotten i Gaza tar sig uttryck i magiskt tänkande kring när nästa bombning av de redan utslagna palestinierna ska ske. De amorfa fläckarna i målningarna som står uppradade längs väggarna sägs kunna förutspå kommande attacker. Ett vansinnigt svar på ett vanvettigt krig.
Sammanställningen av konsten har lite karaktären av exempelsamling. Någon riktig spänning uppstår inte mellan enskildheterna. Det är mycket skärmar, olika slags montagetekniker och hälsningar till Weiss. Kanske har man varit väl bokstavlig vid urvalet och missat djupare förbindelselänkar mellan konst, politik och motstånd. Christoffer Paues skisser till antifascistiska flaggor känns alltför givna i sammanhanget. Så även Peter Nestlers film som kombinerar bilden av ett somrigt Stockholm 1968 med ljudspår som berättar om samtidiga napalmbombningar av Nordvietnam.
Det enda konstverk som verkligen tar rummet i anspråk är utfört av Hamedine Kane och Valérie Osouf, ett textilt assemblage som är som en gigantisk röd fana. Här tronar medlemmar av historiska befrielserörelser, politiska hjältar och hjältinnor ur den ständigt pågående kampen mot förtryck. Ett exempel på ömsint utförd plakatkonst när den fungerar som bäst. Den slänger ut en trevare till Lenke Rothmans finstämda tribut till Rosa Luxemburg samt en spröd skulpturgrupp som anspelar på nazisternas utplåning av Rothmans familj. Jag lämnar konsthallen förvånad över min plötsliga preferens för det storslagna.
Verk av Lenke Rothman: till höger ”Familjen” (1984), till vänster ”Ett Ansikte” (1977), ur serien ”Ansikten brända i tyg”. Foto: Jean-Baptiste BérangerVisa mer
Fakta
KONST
» De besegrade: Motståndets estetik 2026
Bonniers konsthall
Till och med 8 november
Läs mer Café Bambino: Säsongspemiär!