”Tartuffe” på Kulturhuset Stadsteatern
Det är en ovanligt läcker tolkning av Molières ”Tartuffe” som Stadsteatern bjuder på i regi av Eirik Stubø.
Scenografin är diffus nutid, skjortkråsen är utbytta mot slipsar och snörliven mot jeans. En flygel markerar samhällsklassen, här finns det pengar – ett arv – att fördela och förlora.
En familj om fyra generationer går in och ut i huset, som hyser en gäst: bondfångaren Tartuffe (Markus Krepper), med Bibeln i hand. Han splittrar familjen, vissa förstår tidigt att det här är en bedragare, medan andra och särskilt patriarken Orgon (Peter Andersson) fallit i korinter och till och med lovat bort sin dotter.
Det var länge sen jag såg Peter Andersson så närvarande på scen. Han är kraftkarlen som skrumpnar ihop. En själsligt ensam man som törstar efter en vän, en auktoritet, en moral att rätta sig efter – och nu har han förlorat allt och skäms över sin litenhet.
Magnus Krepper gör Tartuffe som en sällsynt socialt kompetent kursgårdsgigolo. Han förför så väl män som kvinnor med sin charm, han avslöjas och erkänner att han är en usel syndare – och blir genast förlåten. Här får dansaren Krepper svänga sina lurviga i en oförglömligt dråplig scen, när han ska förföra Orgons ambivalenta hustru (Helena af Sandberg).
Hjärnan och hjärtat i huset är kammarjungfrun Dorine. Marie Richardson hade kunnat göra henne såsom husor plägar gestaltas på film och teater – som ett barskt fruntimmer – men hon väljer att vara en mjuk men bestämd hand, lite som en duglig organisationskonsult (såna finns). Det bidrar till den suveräna avskalningen av denna klassiska satir över hyckleriets mänskliga mekanismer.
För vem kan inte känna sig ensam eller längta inte efter en ledare med moral? Vem har inte hemligheter, vem har inte sina manipulativa stunder, vem vill inte bli förlåten för sin ynklighet? Vem har aldrig blivit lurad, vem gottar sig inte åt den som visat sig lättrogen och vem kan inte ha svårt att se skillnad på ont och gott?
Det är en mycket klassisk uppsättning av detta drama om en familj som går bort sig. Men tolkningen kan också läggas på en ideologisk nivå om vår politiskt tomma värld, där alla lätt blir offer för allsköns auktoritära hycklare och där ropen på censur blir hörda. Förr var det kyrkan, idag är det andra krafter, men det är inte så Eirik Stubø jobbar. Han låter oss tänka själva eller inte alls – och tack för det.
På slutet kommer kungens sändebud in och ställer allt till rätta. Det som alltid har varit Tartuffes dramaturgiska pyspunka blir här en kongenial avförtrollning. Visst ja! Den här pjäsen, som i ensemblens bearbetning talar till oss som vore den författad i dag, skrevs 1664. Det glömmer man nästan bort. Inte ens alexandrinen ställer sig i vägen, den flyter på i allas munnar, med sina extra möjligheter till rimmad komik.
Molière var tvungen att skriva om pjäsen tre gånger för att kyrkan inte klarade av att bli hånad. Först när han la in den rättrådige Ludvig XIV i handlingen som ett av teaterhistoriens mest kända deus ex machina, passerade han censuren.
I väntan på föreställningen rullar faksimil från tidigare uppsättningar av ”Tartuffe”. Nu har vi en till att lägga till raden. Utan att ha sett alla andra – den här är fruktansvärt bra.
Bengt Braskered som Cléante i Eirik Stubøs uppsättning av Molières Tartuffe på Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Sören VilksVisa mer
Fakta
TEATER
» Tartuffe
av Molière i bearbetning av Eirik Stubø & Marie Lundquist
Översättning: Hans Alfredson, Allan Bergstrand
Regi: Eirik Stubø
Scenografi & kostym: Erlend Birkeland
Ljus: Ellen Ruge
Mask: Johanna Ruben
Video: Emi Stahl
Medverkande: Anneli Martini, Peter Andersson, Emil Almén, Natalie Minnevik, Helena af Sandeberg, David Bengtsson, Bengt Braskered, Marie Richardson, Magnus Krepper, Sten Ljunggren, Niklas Falk
Scen: Kulturhuset stadsteatern Stockholm
Speltid: 2 tim 5 min
Läs mer
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon & Scengångare