”Bérénice” på Göteborgs dans och teaterfestival
En ren lyx är det att återigen få chansen att se den franska aktrisen Isabelle Huppert gästspela på en svensk teaterscen. Därtill i ännu en konstnärligt avancerad kreation av en internationell stjärnregissör som låter denna superskådespelare sprida sin stjärnglans över scenen i ensamt majestät.
Senast var det Dramaten som lockade hit queen Huppert som Maria Stuart i Robert Wilsons ”Mary said what she said” 2023. Och nu, som en rosaskimrande juvel i kronan under sista helgen på årets högkvalitativa upplaga av Göteborgs dans- och teaterfestival, kommer hon tillbaka till Sverige med ännu en historiskt förankrad drottningfigur.
När den italienske teatermakaren Romeo Castellucci tar sig an Jean Racines ”Bérénice” från 1670 är det med en tolkning som inte bara är specialdesignad för Isabelle Huppert och ombearbetad till en monolog, utan helt och hållet filtrerats genom konstnärens analytiska blick på livet, kärleken och teatern.
Inledningsvis projiceras till exempel det kemiska ”receptet” på en människa, med en förteckning av grundämnen och procentsatser, på fondväggens böljande tyg. En elegant dressad Huppert i diadem strösslar silverglitter ur handen samtidigt som en skinande metallspira och en lika blänkande ring svävar fritt i rummet. En ljuddesign som tagit sin utgångspunkt i Isabelle Hupperts röst, och inspelade förvrängningar av den, präglar uppsättningen i hyperintressant samarbete med scenbildens disiga, färgskiftande ljusdesign bakom en transparent meshridå. Stämning sätts, och ackompanjeras, med mekaniska slag av käppar mot scenografins tygdraperier och skulpturer.
Romeo Castellucci är alltså i grunden bildkonstnär och känd för denna typ av visuella och musikaliska helhetskoncept, inte minst på operascener runt om i världen. Det senaste verket jag såg av honom var den superintressanta, platsspecifika vandringsteaterinstallationen ”I mangiatori di patate” på Teaterbiennalen i Venedig förra året. Hans ”Bérénice”, som nu också är Isabelle Hupperts göteborgska teaterdebut, hade premiär året innan, 2024, på Théàtre de la Ville i Paris. Och även detta verk kan alltså beskrivas som ett slags konstinstallation. Om än med bibehållen koppling till sin franskklassiska teaterförlaga – inklusive den rimmade versen på franska.
Jean Racines pjäs handlar om den judiska drottningen Bérénice från Palestina som av politiska skäl inte får gifta sig med sin älskade Titus och bli hans kejsarinna. Roms lagar, och folkets vilja, hindrar kejsaren från att ta sig en utländsk hustru.
Samtidigt är detta ett slags triangeldrama, där inte heller Titus vän Antiochus, som är svårt förälskad i Bérénice, kan vinna hennes kärlek eftersom Bérénice, hos Racine, väljer att fly landet i förtvivlan.
Originalpjäsen kategoriseras traditionellt som en tragedi, trots att det är ett drama utan blodsoffer. Det enda som dödas på scenen är kärleken, och särskilt relationen mellan Titus och Bérénice. I originalpjäsen råder det ingen tvekan om att deras kärlek är djup, ömsesidig och äkta. Politiken är så att säga deras gemensamma fiende, men när dramat börjar har Titus redan fattat sitt beslut att lämna Bérénice. Sedan händer egentligen inte mycket mer, i den yttre handlingen.
I så måtto bröt redan Racine mot franskklassicismens strikta, dramaturgiska regler och Castellucci fortsätter så att säga på den inslagna, moderniserande vägen med konstnärlig frihet. Han låter Bérénice/Isabelle få både första och sista ordet och har strukit alla mäns repliker, men låter dessa gestaltas på scenen av två stiliserat koreograferade dansare (Cheikh Kébé och Giovanni Armando Romano) och en rad, stundtals nakna, figuranter i detta salongsdraperade fängelse till scenrum.
Med sin fenomenala, utmejslade närvaro gör Isabelle Huppert lika mycket en gestaltning av titelfigurens perspektiv på dramat, som hon gestaltar en skådespelares tolkning av rollfiguren.
Det blir en ganska outhärdlig, konstnärlig bild av ensamheten och tvivlet hos den övergivna kvinnan. En flyttbar radiator och en tvättmaskin påminner om tidlösa och samtida kvinnofällor. Men samtidigt finns tydliga ledtrådar för att tolka detta som en dubbelexponerad bild av skådespelarens – och teaterkonstens – utsatthet. Helt enkelt Isabelle Huppert ensam på en scen med en monologtext fylld av frågor utan svar. En text som börjar i böljande, musikaliska alexandriner och slutar som ett utdraget, dödsrosslande staccato. Ett definitivt teatralt farväl, avskalat och reducerat till ett tragiskt läte som ett sista suckens ”adieu”.
Cecilia Djurberg är Aftonbladets scenredaktör.
Fakta
Göteborgs dans- och teaterfestival
» Bérénice
av Jean Racine
Regi & koncept: Romeo Castellucci
Dramaturg: Bernard Pautrat
Musik: Scott Gibbons
Kostym: Iris van Herpen
Mask: Sylvie Cailler, Jocelyne Milazzo
Scenskulpturer och mekanik: Plastikart Studio Amoroso & Zimmermann
Medverkande: Isabelle Huppert, Cheikh Kébé, Giovanni Armando Romano. Lokala statister
Scen: Göteborgs stadsteater, ett gästspel på Göteborgs dans- och teaterfestival. Producent: Societas, Printemps des Comédiens Montpellier
Speltid: 1 tim 30 min
Läs mer
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon & Scengångare