INTERVJU. För några år sedan försökte jag få en adhd-diagnos. Jag ska inte vara så vulgär att säga att det var trendigt då, men det var verkligen på tapeten med kvinnlig adhd. Att läsa kriterierna var lite som att läsa ett horoskop. Det kändes som om massor stämde. Jag bokade tid för ett inledande samtal.
Psykiatrikern var en erfaren man med en förtroendeingivande svart skinnväst. Efter en timmes samtal kom domen. Psykiatrikerns diagnos på mig var inte adhd, utan ”för höga krav på livet”. Den enda medicin han kunde skriva ut mot det var dessvärre ”livets beska droppar”.
Jag sökte en diagnos och fick en själ – jag blev besviken.
Expressens reporter Kristin Lundell hemma hos Lisa Langseth.
Foto: LISA HALLGREN
Man frågar inte varför människor mår dåligt
Om jag bara gått till Charlotte, vd och psykolog på Care, den privata psykologmottagning där Lisa Langseths nya film ”The dance club” utspelar sig, hade jag garanterat haft både en diagnos och riktig medicin vid det här laget. Charlotte (spelad av Pernilla August) ställer absolut inga följdfrågor om varför patienten mår som den mår. Det räcker med det som självskattningsformuläret berättar. Kan det dessutom vara så som den klassiska affärsregeln lyder: Kunden har alltid rätt?
– Jag har jättestor respekt för människor som mår dåligt. Men det är fruktansvärt med en psykiatri som inte frågar sig varför människor mår dåligt. Man frågar ”hur stressad är du?” i stället för ”varför är du stressad?”, ”hur stor är din ångest?” och inte ”varför har du ångest?”.
Nils Wetterholm och Pernilla August som psykologstudenten Johannes och verksamhetschefen Charlotte i ”The dance club”.
Lisa Langseth sitter i sin soffa och pratar om sin senaste besatthet: Diagnossamhället. Hade det funnits någon motsvarighet till den militärt överintresserade människan, möpen, inom psykologi hade det kanske varit hon. När vi träffas pågår det samtidigt en konferens i Oxford om överdiagnostisering som hon följer på distans. Trots att researchperioden sedan länge är över kan hon inte släppa det.
– Jag är så otroligt intresserad av ämnet, jag kommer att behöva hejda mig nu när filmen är färdig. I Svenska Dagbladet har det varit en jätteintressant debatt om detta nu i sommar. Hur diagnoserna har ökat explosionsartat. Plötsligt bråkar man om det här på en hög nivå.
”Helt plötsligt fanns de neuropsykiatriska diagnoserna överallt. I skolan visste alla om vem som hade vilken diagnos, och barnen pratade om det som så självklart”.
Foto: LISA HALLGREN
Är människan ett skal att medicinera lycklig?
I ”The dance club”, en svart komedi om den samtida neuropsykiatrin gör psykologstudenten Johannes (Nils Wetterholm) sin praktik på den privata mottagningen Care som utreder diagnoser på uppdrag av regionen. Han är idealist, tror på människans möjlighet till förändring. Handledaren Charlotte vill hellre utreda så många som möjligt med ambitionen att sälja företaget till en utomstående investerare. En krock uppstår. Hur ser vi egentligen på människor i dag? Har människan en själ eller är hon ett skal att medicinera lycklig?
– Jag tycker att det är jättespännande varför man är som man är. Allt som jag någonsin har gjort handlar om det. Vad är en personlighet och vad är en människa? Hur mycket kan man förändras? Det är så intressant med de här neuropsykiatriska diagnoserna, från ingenstans pratade alla om dem på ett så självklart sätt.
Nils Wetterholm, Julia Franzén, Matias Vargela, Evelyn Mok och Alva Bratt i ”The dance club”.
När Lisa Langseth började med arbetet med ”The dance club” gick det till en början trögt med finansieringen. En komedi om neuropsykiatrin och det svenska vårdsystemet lät kanske lite väl smalt, men så kom tiden ikapp. 2023 rapporterade Socialstyrelsen om att andelen barn som och unga som fått en adhd-diagnos har ökat med 50 procent under åren 2019-2022. Också förskrivningen av adhd-läkemedel ökat, på vissa platser i Sverige medicineras var femte pojke för adhd.
– Helt plötsligt fanns de neuropsykiatriska diagnoserna överallt. I skolan visste alla om vem som hade vilken diagnos, och barnen pratade om det som så självklart.
Folk började prata om känslor på ett helt nytt sätt
Under manusarbetet samtalade hon med psykologer som numera får ägna sin tid, och sin långa psykologutbildning, åt utredningar. Som är frustrerade över att de inte längre ska ställa följdfrågor utan hålla sig till självskattningsformulären.
– Jag träffade psykologer och chefer som slutat för att de var instruerade att bara behandla symtomen och inte bry sig om orsakerna. Med detta kom också en helt ny vokabulär. Folk började prata om sina känslor på ett helt nytt sätt.
Lisa Langseth har sitt arbetsrum hemma i pannrummet.
Foto: LISA HALLGREN
Regisserade ”Kärlek och anarki”
Namn: Lisa Langseth
Född: 20 april 1975 i Stockholm, uppvuxen i Hjorthagen.
Familj: En man, två barn och tre bonusbarn samt bonusbarnbarn.
Karriär i urval: Verkade 2003–2006 som pjäsförfattare med uppsättningar på bland andra Dramaten. Har skrivit och regisserat filmerna ”Till det som är vackert” (2010), ”Hotell” (2013), ”Euphoria” (2018) och ”The dance club” (2025). Skapare av Netflix-serien ”Kärlek & anarki” (2020–2022).
Visa mer
Ja, det är ju en diagnos som hanteras lite som folk vill. Att man kan ha en ”känsla av att någon är lite autistisk eller har en släng av adhd”. Så skulle man inte prata om andra diagnoser.
– Nej, det finns inga prover att ta på hjärnan. Beter du dig som du har adhd så har du det, men du vet inte varför du beter dig på det sättet.
Lisa Langseth har inget flashigt kontor på stan utan skriver hemma i pannrummet. Det luktar bensin från garaget intill där hennes man brukar meka med sina vespor. Det är tomt på skrivbordet, bara en kopia av ”Du sköna nya värld” ligger framme. Lisa Langseth läser den nu (igen). Hundra år senare ställer Aldous Huxleys framtidsdystopi från 1932 fortfarande frågan om vilken värld som vill leva i.
– Alla mår så bra i ”Du sköna nya värld”. De får göra vad de vill och ha roligt, men vad är det som samtidigt går förlorat? Jag är emot att det går att tjäna pengar på att människor mår dåligt. Psykiatrin ska inte tjäna pengar på att ge amfetamin till barn.
Med dans hämnas karaktärerna i i ”The dance club” på människor som gjort dem illa genom livet, koreografin är signerad Anna Vnuk.
Vi håller på med någonting som är konstigt
Man behöver inte vara hundra år gammal för att minnas ett annat sjukvårdssystem. Där man fick tid hos samma husläkare varje gång, någon som kände till ens historia. I dag finns de anonyma videoläkarna som bekväma lösningar när de överbelastade vårdcentralerna inte ens har en telefontid över.
– En av mina vänner bor i Paris. Hela hennes familj har en läkare, de kan ringa honom när som helst och han svarar. Han kan namnen på alla barnen, det är helt självklart. Vad har vi egentligen gjort i Sverige? Det är viktigt att poängtera att det inte är en höger-vänster fråga. Vi håller på med någonting som är konstigt.
”Vad är problemet om alla skulle vara påtända hela tiden? Vore det en bättre värld då om alla mådde bra?”.
Foto: LISA HALLGREN
I allt som hon gjort, vare sig det varit för teaterscenen eller i en Netflix-serie som ”Kärlek & anarki” har Lisa Langseth ständigt varit där, lite före, och kommenterat samtiden. Men samtidigt som hennes generationskollegor Tarik Saleh och Ruben Östlund vänt siktet mot världen, internationella filmfestivaler och världsmarknader verkar hon inte ha några tankar på att lämna Sverige.
Annons
– ”The dance club” är en supersvensk film som jag medvetet gjort för en svensk publik. Jag har ingen idé om någon övergripande karriärstrategi. Jag gör det som jag är intresserad av. Annars orkar jag inte göra filmer.
Ida Engvoll spelade huvudrollen ”Sofie” i Lisa Langseths Netflix-succé ”Kärlek och anarki”.
Foto: Ulrika Malm/Netflix
Samuel Fröler och Alicia Vikander gjorde rollerna i filmdebuten ”Till det som är vackert”.
Foto: OLA KJELBYE / NORDISK FILM
Anna Bjelkerud, David Dencik, Alicia Vikander, Mira Eklund och Henrik Norlén i ”Hotell”.
Foto: TRIART MEDIA
Åter till ”The dance club”, och frågan om vad det är som gör en människa. Om den bästa konsten är sprungen ur lidande – jag vill nog bestämt hävda att det är så – blir det då kulturens död om alla börjar må toppen hela tiden?
– Det är en av våra stora existentiella frågor. Men om det nu är så många som mår dåligt måste vi väl fråga oss varför? Om man har en idé om att vi som samhälle hänger ihop. Om det nu är droger som är lösningen, varför är inte LSD okej? Det handlar om vilka mediciner som läkemedelsbolagen tagit patent på och kan tjäna pengar på.
Borde man inte ha amfetamin i kranvattnet?
Det är ju ett heltidsjobb att vara människa, bara att finnas och ta hand om den här kroppen och själen. Och så ska man däremellan hinna med jobb, familj och gå med återvinning. Kan man inte bara få lite medicin så man orkar allt?
– Det där är hela kärnan i frågeställningen. För en diagnos är det väl medicinen som man vill åt? Och om du mår bättre av medicin varför ska du inte ta det då? Men det är en annan fråga. Det är ”Matrix”. Om du skulle ta där där pillret så att allt skulle bli perfekt, skulle du göra det? Och borde man inte ha amfetamin i kranvattnet i så fall, så att alla mår bättre?
”Jag tror ändå att det är bra att vi kan känna smärta. Det är en förutsättning för förändring”.
Foto: LISA HALLGREN
Jag tycker att det bara blir svårare och svårare att vara människa.
– Det är skitsvårt att leva och vara lycklig. Jag tror ändå att det är bra att vi kan känna smärta. Det är en förutsättning för förändring. Annars skulle vi ju bara sitta och titta på hemska nyheter och vara helt passiva.
I helgen går ”The dance club” upp på biograferna. Ett kapitel läggs till handlingarna. Vad ska Lisa Langseth nu göra av all sin kunskap om den samtida neuropsykiatrin?
– Ja du, det är frågan. Jag ska prata om det några veckor till med filmen men sedan måste jag ju gå vidare. Men den är vissa frågor som är evighetsintressanta. Om du kan ta bort allt som gör ont, ska människan göra det då? Och om det är så att många i dag mår så dåligt – borde vi inte då egentligen ställa oss frågan varför?
Kristin Lundell är redaktör och skribent på Expressens kultursida.