Uppdaterad 30 aug 2026 kl 07.32Publicerad 30 aug 2026 kl 07.03

2026 verkar bli året när den svenska folkpartismen går i graven.

Victor Malm tänker på lärarna, juristerna och lektorerna. 

Foto: OLLE SPORRONG

Öppna bild i helskärm

KULTURKRÖNIKA. En stor kram, därefter förnedring. Det liberala nederlaget ser ungefär ut som väntat: Simona Mohamsson, med mindre än ett mirakel den sista partiledaren för det gamla Folkpartiet, numera Liberalerna, kunde förstås inte hoppas på att vända tidens gång och rädda det döende partiet, numera en intresseförening för berömvärt bildade medborgare i the great kingdom of Ålsten, Bromma. Man såg kniven blänka bakom Jimmie Åkessons rygg redan i vintras. Nu har han gett sina väljare rådet att låta Liberalerna dö. 

Under lång tid var Liberalerna förstahandsvalet för de icke-socialister som vann social status genom att skaffa sig borgerliga bildningsyrken. De var lärare, jurister, professorer. De hade yrken inom den rejäla tjänstemannaklass som försörjde sig med penna och papper och inte genom ägande eller stora nävar. 

Den stora kulturella utjämningen som följde 1990-talets nyliberalism, när allt högt blev lågt och allt lågt högt, förpassade denna en gång så distinkta klass till historien genom att radera det symboliska kapital som utgjorde grunden för deras professionella status. Kvar blev bara den välmående konsumenten. Villa, bra lön, härliga resor på semesterveckorna. Ett gott vin. Reinfeldtmoderaternas idealväljare, den klassiska folkpartismens död. 

Det åkessonska famntaget i mars, när två ovilliga skådespelare lovade varandra stöd och antiliberalerna i SD en regeringsplats, var kanske oundvikligt.

Den berömda kramen.

Foto: SVEN LINDWALL

Öppna bild i helskärm

Mohamsson har på frågor om Liberalernas existensberättigande svarat att man är det självklara partiet för dem som sätter ”friheten först”, och som frihetssympatisör sympatiserar jag med hennes grundläggande förståelse av vad som möjliggör ett liv med öppna horisonter. 

I en artikel i Liberal Debatt (mars 2026) beskrev Mohamsson behovet av ett starkare samhälle. Individen har i decennier lämnats mer ensam än någonsin under 1900-talet, traderingen av lärdom har upphört, traditionella värden och välfungerande normer har förlorat sin bäring på samhället. I stället ser vi ensamhet, kunskapsbrist, skärmberoende, skjutvapenvåld och analfabetism växa fram. Allt börjar i skolan. Genomsnittsmedborgarens bildning är måttet på ett samhälles välmående. Hon ska bli fri att välja det goda. 

Detta kan man sörja. Detta ska man sörja.

Här hjälper jag henne möjligen lite på traven, men ungefär. En klar idé, fast som liksom kommunismen har förlorat sitt historiska subjekt. Den folkpartistiska motsvarigheten till proletariatet får plats på Sven Delblanc-sällskapets årliga bussresa till Hedeby.

Detta kan man sörja. Detta ska man sörja. Men faktum kvarstår: den folkpartistiska idén om människan har – just nu – mycket lite att göra med existerande människor. I nederlagets stund kommer också vänstern att erkänna det som en tragedi. ”Bilda dig, bete dig, bry dig”, som Mohamsson brukar säga, är inte en dum politisk filosofi.

Hennes sorgliga eftermäle blir dock den något förvånade blicken varje gång hon försöker svara trovärdigt på varför hon i ödets timma sökte samarbete med Sverigedemokraterna, ett parti som alltid – gärna högt – kallat liberaler för ideologiska fiender och vars partiledare förra veckan påstod att Tidösamarbetet hade gått bättre utan Liberalerna (SVT, 23/8). Redan kramen var förnedrande. Få som tror på den folkpartistiska idén om människan trodde väl att vägen till ett friare, nyfiknare, större, mer bildat Sverige gick genom Jimmie Åkesson.

Victor Malm är kulturchef på Expressen.