-Komsi komsi, sa Ebba Busch, som vanligt i gränslandet mellan självsäker politisk offensiv och rena spexhumöret.
Platsen var Aktuellts studio, i onsdags, och lockropets föremål var Elisabeth Thand Ringqvist. De var inbjudna, förmodar jag, för att debattera. De står ju på varsin sida blockgränsen. Men det blev mest en love fest. De rentav gratulerade varandra till opinionsframgångarna, fastän alltså i princip varandes motståndare.
Den gamla sanningen bekräftades, att det är lättare att älska andra när man älskar sig själv.
Det har de all anledning göra. Det går bra nu. Inte bara för deras partier. Även deras personliga förtroendekurvor pekar uppåt. I Ekot/Indikators färska undersökning rusar Busch förbi Jimmie Åkesson, går från 32 till 40 procent. Hon andas nu statsministern i nacken. Thand Ringqvist lyfter remarkabelt, från i och för sig låg nivå, nyanställd som hon är. Hon går från 12 procent till 19.
De två har inte bara blonda kalufser och medvinden gemensamt. Utan också grundbudskapet: Vi är inte självklara delar av ett block.
Busch har en längre tid distanserat sig från vad som kan ha uppfattats som en hårdhet hos Tidö. Ord som hjärta, värme, mjukhet trillar allt oftare över läpparna från den tidigare kulturkrigaren. Medan Thand Ringqvist i vartenda framträdande gör slarvsylta av en vänstersyn på den ekonomiska politiken. Och hamnar hon i samma rum som Dadgostar får hon permafrost i blicken. Det har vi sett.
Ännu en notering från Ekot/Indikator: Magdalena Andersson ökar även hon. Trots den bleka valrörelse hon hittills bedrivit. Men kan det vara så att hennes outsägligt sövande och fega svar i regeringsfrågan faktiskt gynnar henne? Om så är fallet, tyder det på att väljarna är rejält trötta på låsningar och röda linjer.
Stämningen damerna emellan, personkemin, är uppenbart god. Åtminstone i två av relationerna. Den tredje, Thand Ringqvist/Andersson, har vi utomstående fått se ytterst lite av. Men inget tyder på att den skulle vara dålig. Här finns alltså förutsättningar att göra business, efter ett troligen svårhanterat valresultat.
Särskilt som valmatematiken visar på en vinnande väg. I aktuell opinionssammanvägning samlar S, MP, C och KD ihop 51,3 procent. En tydlig majoritet. Till och med överväldigande, omsatt i mandat, eftersom röster till L och till övriga inte lär ge representation.
Man slipper då prata med den bisarra Dadgostar, som skämmer ut sitt parti med tonårsslängiga axelryckningssvar om vänsterpartisters stöd till barnamördare, och med en hel rymd av tankevakuum innanför skallbasen när partiprogrammet ska förklaras.
Sammanfattningsvis ser vi alltså förtroendeuppgångar för en S- och en KD-ledare som vid ett flertal tillfällen pratat om breda uppgörelser över blockgränsen, till exempel om kärnkraften. Och för en C-ledare som formellt ingår i det rödgröna laget men som egentligen är blågrön. De två senare dessutom med tydlig lyftkraft hos sina partier.
Den rimliga tolkningen är att väljarna försöker säga ungefär följande: -Vi är trötta på blockpolitiken, och tänker stötta de politiker och partier som försöker bryta upp den.
Låt mig därför högtidligt presentera svensk politiks nya block: Blockbrytarna.