Själen verkar varm och lätt. Men Matias Varelas kropp värker precis överallt, när vi ses några dagar före premiären. Skådespelaren är på snabbvisit i Stockholm efter en annan inspelning i Sydkorea.
– Jag får inte säga så mycket mer. Men det var väldigt hårt rent fysiskt. Jag brukar ju träna, men man kan säga att jag just nu känner min ålder. Det är som det är, men jag är fascinerad av mina kolleger som håller på fysiskt som de alltid gjort. Jag förstår hur det går till… Men man pratar ju inte om det öppet. Själv tar jag inga preparat.
Menar du steroider?
– Jag vet inte ens om det är vad de tar. Jag är ingen expert. Men det finns modernare grejer som påskyndar läkningen. Som peptider. Men det tar inte jag, så i stället har jag haft svårt att gå nu, avrundar Matias med ett stilla leende.
Expressens reporter Maria Brander möter Matias Varela.
Foto: SARA DAMNE
Mer om Matias Varela
Ålder: 45.
Familj: Hustrun Daniella, 33. Två söner, 9 och 6 år gamla.
Bor: Efter att först haft lantställe i trakten, så flyttade Matias med familj för några år sen till Näske i Örnsköldsviks kommun. Uppvuxen på Södermalm.
Bakgrund: Skådespelare som började som Mischa i såpan ”Nya tider” i början på 00-talet. Slog tio år senare igenom stort som Jorge i ”Snabba cash”, en roll för vilken han Guldbagge-nominerats två gånger. Succén ledde i sin tur till internationella roller i ”The Borgias”, ”Point break”, ”Assassin’s creed”, ”Narcos” och ”Raised by wolves”. På hemmaplan har han även uppmärksammats för sina roller i filmen ”438 dagar” och i serien ”Fartblinda”.
Aktuell: I Lisa Langseths redan hyllade film ”The dance club” (premiär 19/9 på bio).
Visa mer
Det är som att han inte har någon startsträcka. Han kastar sig in i samtalet med en glöd som inte signalerar vare sig jetlag eller fysisk skröplighet. Men att ”misslyckas med karatesparkar” i flera veckor verkar ändå vara en bekvämlighetszon för honom.
Att spela komedi är det inte.
– Nej, när jag läste manus var jag inte ens säker på om jag skulle kunna göra det rent tekniskt. Kan jag vara rolig? Jag hade många nojor. Bara det faktum att jag skulle dansa…
– Så för tio år sen hade jag nog sagt nej. Jag hade varit livrädd.
För vad?
– För att uppfattas som töntig. I unga år var det en stark drivkraft för mig att vara cool. Men nu känns det som en otroligt bra idé att spela en person som dansar, skriker, gråter och har olika personligheter inom sig.
Och som springer naken över en äng?
– Precis. Det hade jag absolut inte gjort för några år sen. Men nu tycker jag inte att det är så viktigt om någon tycker att jag ser ful eller konstig ut.
Matias Varela är aktuell i Lisa Langseths film ”The dance club”.
Foto: SARA DAMNE
Filmen handlar om diagnosindustrin. Har du någon erfarenhet av den?
– Jag är född 1980, och var ”dum i huvudet” fram till att jag 1992 fick på papper att jag hade dyslexi. Det var ju en uppgradering. Sett i backspegeln, så måste jag ha många diagnoser. Men jag har ingen direkt erfarenhet av psykiatrin.
Du har ändå levt ett bitvis tufft liv.
– Ja, men jag tror att mitt yrke som skådis har varit terapeutiskt. Sen har jag undvikit kändisskapet och levt tillbakadraget.
– Det finns många barndomsvänner, gamla bekanta och kompisar som undrar varför jag inte vill umgås med dem. Nu kan de ju läsa det: Jag har blivit väldigt försiktig med min tid på jorden.
För att?
– Jag mår så bra just nu, och vill inte ha massa andra människors input.
Nya rollen i hyllade filmen
Jag är svintrött på stadsliv
– I mitt liv är det jag, min fru Daniella, våra barn och sen en handfull människor. Vi bor på landet. Jag hör forsen när jag ska somna. Det är som ett jävla spa där ute.
– Jag är svintrött på stadsliv, helt ointresserad av att gå på bra restaurang. Jag har gjort det – till förbannelse. Nu vill jag bara vara med mina närmaste, njuta av livet, lugnet. Läsa, titta på film, snacka med min fru. Ingen social klättring. Inget nätverkande. Jag vill inte veta något om marknadsandelar eller hur populär jag är på sociala medier. Jag struntar i allt.
Hur lyckas man med det?
– Ser du min telefon där? Jag brukar lämna den i bilen. Oftast är jag telefonfri. Alltså en hel dag. Jag köper inte ens saker på nätet. Jag vägrar. Jag kommer att dö utan att ha gjort det.
”Jag vill inte veta hur populär jag är på sociala medier”.
Foto: SARA DAMNE
– Sen blev mitt liv lite bättre när träningen blev lika självklar som att äta mat.
Hur mycket tränar du?
– Minst sex pass i veckan. Vilodagar är överskattat, men du behöver inte lyfta så enormt stora vikter eller springa maraton. Du kan gå i trädgården, men rör på dig och akta dig för skärmar.
Det är som att det hänt något med dig? I gamla intervjuer har du taggarna utåt och vägrar svara på vanliga frågor.
– När sker ändringen tycker du?
Vet inte… Sent 10-tal?
– Det kan stämma. Jag var ganska arg och hade taggarna utåt.
– Vad som legat till grund för beteendet du beskriver, jag tänker inte förneka det, är ju att jag har tyckt väldigt synd om mig själv. Jag hade mycket självömkan, vilket är ganska bisarrt när jag tänker på framgångarna jag hade redan då.
– Sen är det klart att jag haft det tuffare jämfört med de som kommer från trygga akademikerhem. Men man kan ju också jämföra med folk som vuxit upp i Soweto… Att ha haft en farsa som varit hårdhänt legitimerar ju inte vad fan som helst. Konstant irritation eller att känna sig snedfördelad av livet.
”Jag hade mycket självömkan”, säger Matias Varela.
Foto: SARA DAMNE
Det är ovanligt med så stor förändring…
– Man kan väl säga att jag blivit vuxen nu. Jag var pojke genant länge, kanske upp till 38. Men vägen hit har inte varit Hollywood, utan att komma över sin barndom, förlåta sig själv, gå vidare, och att lämna Stockholm.
Annons
– Jag har träffat så mycket framgångsrika människor på mina internationella arbetsplatser. Människor som har allt. Som flyger till jobbet i helikopter och har ett James Bond-hus med hajar och katter.
Katter?
– Nej, inte kattgrejen. Haha. Men visst fick du upp en bild? Nej, men allt det andra, och de är olyckliga. Det skrämde mig.
Inte sett någon vara så grym – det var ondska
– Jag gjorde ju en serie som hette ”Borgias”, där Jeremy Irons var med – Oscarvinnare, stor skådis. Han gillade mig. Men jag har inte sett någon vara så grym på set mot en annan skådespelare. Det var ondska.
– Sen gjorde jag fler stora grejer, och mötte andra som jag kanske inte vill namedroppa lika hårt, men som också verkade vara illa ute psykiskt. Då insåg jag att framgång inte leder till att du mår bra eller blir lycklig.
Men livet på landet gör det? Ni har flyttat till Höga kusten?
– Ja, mitt vardagsliv i Stockholm upphörde egentligen 2015. Internationella produktioner avlöste varandra och jag var bara hemma ett par månader i taget. Med ”Narcos” var jag borta ett år. Allt var en röra, och till slut frågade jag min fru om vi inte kunde bo på landet? Hon såg det inte komma alls, vilket är konstigt eftersom hon är min bästa kompis rätt av. Men det blev en dialog, vi skrattade en del, och sen bestämde vi oss.
Varela och hustrun Daniella.
Foto: SARA DAMNE och JACKELINE PEREZ
Vad lämnade du?
– Den där snubben som var så otroligt kränkt att han inte kunde svara på en enkel intervjufråga. En lirare som hade armbågarna utåt, och var rätt besvärlig att vara. Han stannade kvar här, och upp till Höga kusten åkte en snubbe som i alla fall jag trivs med.
– Det var som att jag tog av mig en ryggsäck som jag gått och burit på länge.
– Så jag kommer aldrig tillbaka. Jag kan vara här. Men är klar med stadslivet. Det blir för mycket för mig. Jag har väl adhd.
Det kan jag tänka mig.
– Eller hur. Jag har ju självmedicinerat. Det gör jag inte längre. Jag lever ett nyktert liv. Kan ta ett glas vin vid enstaka tillfällen. Men jag dricker inte alkohol eller tar droger på det sättet.
Men du gjorde?
– Ja, jag festade mycket. Var ganska stökig. Det råder inga tvivel om det.
Matias Varela fick nog och lämnade Stockholm.
Foto: SARA DAMNE
I gamla intervjuer står det att du runt 2011 hade 180 betalningsanmärkningar, men du har aldrig svarat på varför?
– I dag är jag mycket smartare med mina finanser. Men jag sket väl i allt. Det var väl räkningar. Samtidigt som jag ville ge intrycket att jag var en i gemet, och när du inte kommer från pengar, inte har någon trygghet, då räcker inte pengarna till att spela stor och åka till Los Angeles på ”pilot season”.
– Du kan ju slagga hos en kompis, säger någon. Men jag är inte välkommen hos en kompis. Svenskarna som har hus i LA gillar inte mig för jag har stått och skrikit på fyllan och de tycker jag är läskig.
Han är välkommen överallt. Men jag är inte det.
Typ Joel Kinnaman?
– Ja, han är ju välkommen överallt. Men jag är inte det. Det är vad det är.
Men nu har du fått det fint med fru och familj. Ni gifte er för inte så längesen?
– Ja, för fyra år sen i Kapstaden.
På bilderna ser det ut som ni är på ”Raised by wolves”-inspelningen?
– Ja, familjen var med mig där.
”Svenskarna som har hus i LA gillar inte mig”.
Foto: SARA DAMNE
– Men om jag ska vara ärlig med dig, jag kan liksom inte vara annat, så var det för att jag inte orkade med den sociala aspekten av bröllop. Vem ska jag bjuda? Det blev en så stor grej. Samtidigt som det var pandemi. Så vi flög dit Daniellas bror. Han är vår närmaste människa och har verkligen varit ett enormt stöd för mig. Han fick vara vittne, så var det en präst, och casten från ”Raised by wolves” – Travis Fimmel och alla de där galningarna i ett stort hus.
– Jag hade redan då tonat ned min livsstil. Men det var ju drag. En stökig fest, där en del fick stoppas från att hoppa från taket ned i poolen och sånt där.
Det var långt från Höga kusten?
– Det var det! Men jag välkomnar allt. Ändå är det roligaste jag haft på en inspelning faktiskt nu med Lisa Langseth och ”Dance club”.
– Skala är fett. Det är något mäktigt att vara med om de här enorma produktionerna, men glädjen i att skådespela och ha ett sammanhang har aldrig varit tydligare för mig än under den här filmen.
– Jag tycker om Lisa och har litat blint på henne, det måste sägas. Skulle jag välja en regissör, så skulle jag välja henne – för samarbetet. Det beror inte bara på min personliga utveckling, utan på att hon är så begåvad.
Nu lever Matias Varela ett lugnt liv på Höga kusten.
Foto: SARA DAMNE
I hennes film är dansen en räddning. Vad är din?
– Familjelivet, att flytta från Stockholm och att lägga noll fokus på andras åsikter om mig.
– Jag skäms inte för det som varit, men det kan roa mig hur illa jag lyckades dölja saker. Som att min ekonomi inte var bra. Att jag gick runt i dyra märkeskläder, bara för att sen behöva ta jobb som flyttgubbe. Då var det ”Narcos” som räddade mig. Den har väl också förändrat mitt liv…
– Nej, vet du, nu lever jag i nuet och tänker bara på att vara den bästa personen jag kan för mig själv och mina närmaste. Punkt.
– Jag är lycklig, jag har förstått att jag faktiskt aldrig varit det förut.