Att lyckas, är det meningen med livet? Eller är det genom alla våra försök – och de misslyckanden som följer – som vi finns till? Sådana frågor dyker upp vid läsningen av Peter Englunds mycket lyckade bok om att misslyckas.
Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
I ett av sina prosastycken – och ingalunda det mest tungsinta av dem – berättar Gunnar Ekelöf om en förtrollad sommarkväll i skärgården. De ror omkring på sundet i en eka och lägger till på en ö, där ett par övergivna fruktträd och ett stånd med trädgårdsnattviol avslöjar att de står på platsen där det en gång legat ett hus; på en ödetomt med skärvor av både tegelpannor och kaffekoppar.
Det får honom att tänka på den i ärlighetens namn rätt sköra gränsen mellan natur och kultur, och på den nostalgiska och lite suspekta fäfotsromantik som åtminstone sedan Rousseau har präglat kulturen. ”Men”, hejdar han sig plötsligt, egentligen är den bakvänd: ”ödetomten ligger ju i framtiden!”