VALET 2026. Längst ned i huset där jag bor ligger en öppen förskola. När jag hasar mot livsmedelsbutiken hör jag ofta musik där inifrån, och ibland kan jag inte låta bli att glo in genom fönstret i några sekunder, för att få se hur de minimala gestalterna försöker forma sångernas ord och följa med i de pedagogikliturgiska rörelsemönster som hör till ”Imse vimse spindel” och ”I ett hus vid skogens slut”. Om någon upptäcker mig tror de väl att jag är en galen tant, vilket inte är långt från sanningen. 

När jag själv var barn trodde jag att vissa musikstycken som kom från grammofonen och radion var naturfenomen. ”Det här är sådan musik som alltid har funnits”, tänkte jag, eftersom musiken var vacker på samma självklara sätt som en skog. Sedan förstod jag att bokstäver betydde ljud, och att de gick att sätta ihop. Alltså: människans första upplevelse av autonomi. Ingen kan se på dig vad du har läst. Vilka krafter du har lierat dig med genom boksidor, anslagstavlor, hemliga brev. 

Be vem som helst berätta vad som var viktigt för dem i tonåren, och de kommer att svara med en låt, ett band, en kultförklarad teveserie, en utskälld roman. För mig var det Leonard Cohen, den av änglakörer smyckade bitterhetens och den hopplösa, sprängkåta ensamhetens poet. Det var Teater Galeasen på den mörklagda sidan Skeppsholmsbron, skumraskteatern, panikteatern. Teatern med den svartklädda, småpackade publiken och de vitsminkade skådespelarna som visade mig att en smärta bortom skolkuratorernas föreställningsvärld inte var min att bära ensam. 

Normaliteten är en maskerad.

Det var Kathy Ackers anarkistiska böcker som jag stal ur bokhyllan i mellanstadiet. ”Blod och tarmar i plugget” tycktes skriven av ett barn som var lika konstigt som jag, fastsurrat i den vuxna Ackers plågade kropp. Jag förstod det bit för bit: många andra är som jag. Långt senare gick det upp för mig att majoriteten är utanförmänniskor, brännmärkta, bisarra. De kan bara inte visa det. Normaliteten är en maskerad. 

Så fortsätter konstnärliga uttryck förändra och hjärt- och lungrädda oss livet igenom. Trots ivriga påståenden om motsatsen bågnar teatrarnas väggar av besökare, museerna myllrar, musikerna fyller klubbar och arenor, och när det är dags för litteraturkryssning på Östersjön förvånas man av att färjan inte sjunker under tyngden av alla bokälskare som vällt ombord. 

Författaren Kathy Acker.

Foto: Alex Lentati/ANL/TT

Öppna bild i helskärm

Vänner till mig som arbetat med äldrevård vittnar om att det bästa sättet att få kontakt med en demenssjuk människa är att sjunga en sång. Och vid den påföljande begravningen är det musiken och dikterna som gör riten uthärdlig och någorlunda begriplig för de sörjande. Men det tycks påfallande ovanligt att det är längtansfulla ballader om fler skattesänkningar, eller inkännande poem om hur mycket vi trår efter att få utvisa människor till diktaturer, som ramar in och förstärker döda och levande människors identiteter. 

Annons

Av någon anledning är konsten, oavsett genre och publik, ytterst sällan präglad av drömmar om hårdare tag, lägre straffbarhetsålder, fler rotavdrag till djursholmska infinitypooler. Hur kan det komma sig? Vårt nuvarande politiska landskap, ledarsidornas temata, det allmänna språkbruket, är ju annars bräddfyllt av känslor, och är det inte ur känslor konst skapas? Enligt all logik borde väl en ny, svensk visskatt just nu byggas upp, så att topplistor och arenor fylls av toner som vädjar om återställande av en svensk kultur byggd på heterosexuellt familjeliv där Birger och Margareta får skrika in i sina kuddar i radhuset om natten när grillfesten med grannarna äntligen är över. 

Normala frisyrer som man kan se ordentligt, eftersom ingen bär slöja, men inte heller en massa perukförsedda slampor av alla upptänkliga, konstiga kön, läsande sagor på bibblan för oskyldiga barn i akt och mening att förvirra dem, näsvist kissande på fel offentlig toalett. Om nu konservatism och kapitalism är livets salt, livsnödvändigt för vår nations fortlevnad, borde väl frågan om kulturfinansieringen vara löst för länge sedan. Svenska folket är väl mer än villigt att via mecenatskap och osubventionerade priser bära upp ett kulturväsende som förfäktar enhetlig svenskhet och ett slut på daltandet med förvirrade skönandar och element med bristande vandel?

Kulturarbetarens lott är att ständigt hälla bensin på sin sparlåga.

Men någon sådan effekt går inte att detektera. Kulturutövare med vidhängande publik fortsätter utstråla exakt de värderingar som är så hopplöst ute i resten av samhället. På ren svenska: godhetssignaleringen fortsätter med oförminskad styrka, och sittande regerings enda motgift mot detta uppror är ointresse och avfinansiering. 

Vilket leder till frågan om det finns tecken att utläsa här. Kanske är problemet med kulturen inte dess skamlösa glufsande av 0,62 procent av bnp, utan dess misshagliga budskap? 

Kulturarbetarens lott är att ständigt hälla bensin på sin sparlåga, på det att den måtte återuppstå som skogsbrand. När man skapar en teaterföreställning, en bok, en ansökan till Kulturrådet, kan man upptäcka att det i trötthetens botten finns en särskild energikälla, vetenskapligt obegriplig – den man hittar efter dygn av sömnlöshet, stressinducerad motvilja mot blotta tanken på att äta, kampen för att hålla ”ett normalt liv” puttrande och sina sorger i schack så att ens organism kan tvingas ta ett steg till. När man ligger på vardagsrumsgolvet, förkolnad. Då kommer musiken in i bilden. En utriven sida ur en gammal bok. En berättelse om ett annat liv, långt borta, innan du existerade. En bild som du klippt ut ur någon tidning, av en tavla föreställande en annan bruten människas övertända inre verklighet. Ett steg till. Jag tar ett steg till, för att du gjorde det, för att du, för att tala med PO Enquist, andas fram mitt ansikte. 

PO Enquist.

Foto: EVA TEDESJÖ/DN/TT

Öppna bild i helskärm

Men också när du jublar, när livskänslan slår i taket, när du är 12 eller 57 år och står mitt i ett folkhav, artisten som är mitt i en vidrig skilsmässa eller dödskamp får samma tunnelseende som du och pressar sin röst genom ett lövtunt munstycke av oresonlig stridsvilja och sjunger genom snedregnet om glädjen över att vara just här, just nu – då skärs ditt liv ut i en exploderande blixtbild, parallellt med resten av folkhavets liv, och för ett ögonblick spelar det ingen roll vem just du är, vad som står i ditt syndaregister, vem som lämnade dig ensam i din svartaste stund på jorden. Det spelar inte ens någon roll om du är tråkig, om det värsta du varit med om är att din fru trycker på mitten av tandkrämstuben, om du är en revisor med dålig andedräkt och social fobi. Du är särskild. Du är grandios. Du är i centrum av den mänskliga erfarenhet som är så mycket mer vidsträckt än ditt öde. 

Annons

Det kan vara rullatorn som tar en genom en dag till.

Jag läser om en man som inte kunde gråta när någon han älskade dog – men framför en teveserie grät han som ett barn. Själv upplevde jag något liknande när jag såg Anselm Kiefer-utställningen på Artipelag för några år sedan. Hans gigantiska ansamlingar av aska, lera, sand och metall, av sådant som gått förlorat och aldrig blivit saknat, inbaxat på det flotta museet med undersköna skogar omkring, fick mig att stå stilla i solljuset, tyst gråtande, glömsk av mitt sällskap och av de andra besökarna omkring mig. Plötsligt i ett eget rum, ensam med allt som tagits ifrån mig, som tagits ifrån människorna på jorden. 

Det slår mig ofta att det som ska föreställa på låtsas är det som är mest på riktigt. Om jag inte kan eller får existera som mig själv, vilket en människa i en vardag för det mesta är förhindrad att göra, kan de konstnärliga uttrycken ge mig den arenan, ofta utan förvarning. Om smärttillståndet är mycket svårt kan musik vara outhärdlig. Det är en för koncentrerad känsloinjektion, så brutalt invaderande samtliga inre organ. Musiken får vänta tills läget är någorlunda stabiliserat på ytan. Men en bild. En novell. En teaterföreställning som också aktiverar intellektet, så att känslan ramas in av tankar. Det kan vara rullatorn som tar en genom en dag till. 

Sakta, som en rehabiliteringsprocess efter en stroke, kan en annans tidigare tänkta formuleringar lirka det själsliga skelettet någorlunda på plats. Oändligt långsamt samarbetar oräkneliga händer ur havet av skapade verk för att hålla de skadade delarna av ett jag, erkänna plågan, namnge den och säga: här kan du sitta. Och lyssna på mig. Någonting i människan upptäcker att hon ännu är vid liv, och att detta liv går att känna igen. Det osar av infektion och ärrbildningar, men det finns. 

Jimmie Åkesson, SD.

Foto: Johan Nilsson / TT

Öppna bild i helskärm

Så går kulturen från individens berättelser om sig själv, via kollektiva upplevelser i varje hörn av ett samhälle, till ett slags fresk över den allmänna förvirringen kring varför vi är här och vad i helvete vi ska ta oss till med oss själva och varandra. Som en formskiftande budkavle går kulturen genom ivrigt forskningsutsatta hjärnsubstanser och psykosomatiskt ansatta nervsystem, inte som en kulturkanon utan mer som ett hemligstämplat signalsystem, påminnande oss om att vi är av samma smet, lika förnedrade, klandervärda, amputerade. 

Det är det som gör kulturen så farlig, och det är det som gör att Jimmie Åkesson och hans bandkamrater i Bedårande barn inte fyller Globen, trots att Åkesson själv är så poppis. 

Kulturen berättar något för oss om oss själva och varandra som inte låter sig knäckas av retorik eller politiska trender. Kulturen gnager in till benet. Den är vansinnig och brutal som en tvådygnsförlossning. Förkrossande som en sjukdom, berusande som absint och envis som en stalker. Den avklarnar och beväpnar. Och den tjyvkopplar det mänskliga sinnet, laddar det med uppror, muterar och startar om systemet. 

Annons

Jag tror att morgondagens kulturforskare kommer att hitta mycket stoff i det som skapas just de här åren.

Och jag har en känsla, ännu obekräftad, av att något har börjat mullra i Sverige valåret 2026. Det är inte våldstendenser. Till det är kulturen för bra på att ifrågasätta sig själv. Inte heller debattartiklar. Till det är kulturen för trött i armarna efter att i decennier ha vevat mot samma talepunkter från det idisslande motståndarlaget. 

Det är något annat. En flodvåg. En yrvaken känsla av pockande tidsnöd. En förvåning över att kallbranden plötsligt sprider sig så snabbt. Var det verkligen så här det skulle bli? När upphörde humanism att höra till de svenska värderingarna? Från alla håll känner jag det – något i omdaningen av Sverige håller sedan länge på att gå skräckinjagande fel, och nu är situationen akut. 

Jag tror att morgondagens kulturforskare kommer att hitta mycket stoff i det som skapas just de här åren. Oavsett vad som sker härnäst. Människor kommer att berätta för varandra om det som händer nu, i bilder, musik, teaterkonst, koreografi, romaner, poesi, skenande gatukonst. Om det Europa jag minns, med gränser mot avhumanisering och likgiltighet, fortsätter brytas ned bit för bit, kommer det inte att ske oskildrat. 

Varje generation lever vid undergångens rand. Det är bara länge sedan just vår del av världen såg ett så skarpt läge. Några av oss tror kanske att vi är besegrade. Jag är inte så säker. 

Martina Montelius är författare, dramatiker och medarbetare på Expressens kultursida. Texten är en bearbetad version av Montelius bidrag i antologin ”Huvud klart och hjärta varmt. Tolv röster om att hantera en galen tid” (Mondial).