”Inkokt ruda” av Klas Östergren
Åh nej, tänkte jag när jag öppnade Klas Östergrens senaste roman ”Inkokt ruda”, inte ännu en roman om AI. Artificiell intelligens kommer inte att döda litteraturen. Det kommer däremot författare som skriver romaner om artificiell intelligens att göra, tänkte jag vidare. Hur många gånger måste vi ställas inför frågan om maskinen kan bli människa, som Mary Shelley besvarade redan för 200 år sen? Men Östergren visar sig vara smartare än så.
Romanen kretsar kring Robin, en humanoid skapad för att vara sällskap, älskare och tjänare åt AI-forskaren Beatrice, som en vacker dag bjuder sitt ex på middag. Den lilla romanen utvecklas snabbt till ett triangeldrama för Robin konverserar, lagar mat, manglar lakan, citerar T. S. Eliot, och observerar människor med nästan antropologisk fascination.
Men ju mer Robin vill efterlikna människorna omkring sig, desto mer robotlika verkar de. De upprepar samma gräl, samma skilsmässor, samma romantiska katastrofer, samma självbedrägerier. Maskinen utvecklas, men människan uppdaterar aldrig sitt operativsystem. Det är en av romanens eleganta ironier.
Beatrice mäter sina steg, sin sömn, sin puls och försöker hela tiden optimera sitt arbete, sitt sexliv och sin mindfulness. Romanens verkliga science fiction består inte i att en maskin blivit mänsklig, utan i att människorna visar sig ha varit maskiner hela tiden. Det vet i och för sig de som läst Deleuze och Guattari också, som redan i kultboken ”Anti-Oidipus” föreslog att begäret är ett flöde av maskinisk energi som kopplas samman, avbryts, kopplas om, i ständig produktion, utan ett subjekt i mitten som styr det hela.
Robin tror att han vill ha Beatrice. Vad han egentligen vill ha är hennes begär, han vill bli oersättlig, ja rentav lida av kärlek. Problemet är att kärlek är programfelet. Till skillnad från människor saknar Robin förmågan att leva med motsägelser. Han tror fortfarande att begäret går att lösa. Det är hans enda verkliga programmeringsfel – utöver detta är Robin är extremt ärlig, vilket skapar väldigt roliga scener, som när han under middagen avslöjar att han har haft sex med grannen i tvättstugan, som om det vore en ren banalitet.
När Beatrice och hennes ex får nog av honom, stänger de rentav av honom vilket skapar intressanta diskrepanser mellan högteknologi och ren och skär mänsklighet. Det som skapar en motvikt till detta glapp är den rudan, som, förklarar Robin, överlever extrem kyla genom att gräva ner sig i dyn och begå en kemisk förvandling, där den omvandlar sitt eget fett till etanol, som får fryspunkten att sänkas. Rudan har också höga halter av mikroplast i hjärnan, ja, inte långt från en maskin, helt enkelt.
Robin är oavbrutet rolig därför att han likt en sann autist tar språket på större allvar än människorna omkring honom
Romanens stora triumf är humorn. Östergren har alltid haft ett gott öra för repliker, men här skriver han med en beckettsk precision som gör att jag ibland läser de briljanta replikskiftena om och om igen och föreställer mig hur det hela skulle te sig på en teaterscen eller i en film. Robin är oavbrutet rolig därför att han likt en sann autist tar språket på större allvar än människorna omkring honom. När Beatrice säger ”härifrån till evigheten” invänder han att det var en ”extremt oprecis prognos”. Och när hon frågar vad han sysslat med under dagen, svarar han utan minsta skam att han ägnat sig åt ”finjustering” av sin penis. Men Robin ser bortom de sociala maskerna, och likt en furstespegel avslöjar han hela tiden Beatrice och hennes ex dolda intentioner.
”Inkokt ruda” är alltså mindre en roman om AI än en traditionell idéroman om kärlek, avund, språk och den mänskliga dumheten, för intelligens har aldrig varit människans stora mysterium. Det har däremot hennes förmåga att sabotera sin egen lycka. AI framstår därför inte som ett hot mot mänskligheten utan som en spegel som förstorar våra egna motsägelser. Robin blir svartsjuk, sentimental, erotiskt besatt och kvasifilosofisk därför att människorna omkring honom är det.
Romanens verkliga fråga är därför inte: Kan maskiner bli människor? Utan: Hur mycket av det vi kallar mänskligt är egentligen bara ett mycket avancerat språkspel?
Med detta sagt måste jag ändå konstatera att romanen stundtals är lite överpedagogisk och att dess idéer påminner lite för mycket om de filosofiska problemen i den älskade tv-serien ”Äkta människor”. Men den bär ändå på något som blivit sällsynt i svensk litteratur, nämligen en tes om att människan frivilligt håller på att avskaffa sin egen oförutsägbarhet. Det är en betydligt kusligare framtidsvision än ännu en robot som reser sig och tar över världen.
Sinziana Ravini är författare, psykoanalytiker och kulturjournalist samt redaktör för tidskriften Paletten.
Fakta
ROMAN
» Inkokt ruda
Klas Östergren
Polaris
Läs mer Säsongspremiär: Café Bambino