”Det var den bästa av tider, det var den sämsta av tider”
Dickens berömda inledningsrad i romanen Två städer syftade egentligen på sekelskiftet 1800 – men kunde lika gärna gälla det följande.
På Thielska slår Sigrid Hjertén an tonen direkt med sin stora målning Maskeraden från 1916: uttråkade ansikten med bortvända blickar, som gapande hål i den expressionistiska färgprakten.
För Ernest Thiels del tog festen slut i mitten av 20-talet, lyckligtvis när staten var stadd vid kassa och kunde ta över både hus och samling. Så nu kan vi alla spankulera omkring i ett av landets finaste museer och undra hur kul de hade det, egentligen?
Ett tekniskt problem som inställer sig när man målar glada upptåg är hur liv och rörelse ska skildras, i ett stillastående medium.
I sin sista, möjligen oavslutade och nästan fyra meter höga Cirkusscen (1913-14) ställer Eugène Jansson målningens blickfång – en atletisk akrobat med en kollega på armen – ovanpå en svart häst, som tycks på väg att dundra rakt ut genom duken.
Den är faktiskt lite svår att urskilja, vilket i stället lämnar plats åt fantasin. Vi föreställer oss den frustande rörelsen under de mirakulöst stillastående akrobaterna.
Richard Bergs lilla ”Varieté” (1887) är också ett litet mirakel i impressionistisk rörelseatmosfär. Men balens drottning är ändå Gösta von Hennigs ”Cabaret” från 1902.
En dansös i rött, nedanför ett mörklagt folkhav, liksom välvt – som en svart våg – över hennes hårt belysta gestalt.
Och dansen som får hennes klänning att brinna.