Titel: Air.
Författare: Christian Kracht.
Översättning: Anna Bengtsson.
Förlag: Ersatz.
Vad kommer efter ironin? Och vad ska vi söka efter att vi funnit den autentiska ytlighet vi kommit att dyrka? Ja vad kommer efter den samtid som schweizaren Christian Kracht ofta målat i sina romaner?
Nej efter yta kommer i alla fall inte djup – utan ”Air” – som är titeln på hans nya roman. En luftig lätthet således, både som frihet från konventioner och från språklig tyngd och som bejakande av sagans själslighet och fantasins flykt. Lätthet är en författarhållning som för övrigt har förespråkats tidigare av storheter som Italo Calvino och Jeanette Winterson.
Så hur funkar det? Ja allt börjar på typiskt Kracht-manér. En inredningsdesigner på Orkneyöarna, så depraverat framgångsrik och självmedveten att han i princip bara gillar grått och kan äta fermenterad kabeljo, får i uppdrag att hitta den perfekt vita nyansen till en serverhall i Norge. Det är språkligt utsökt prosa, sedvanligt rolig och dystopisk.
Men så beter sig författaren plötsligt som en skrivarskoleelev som vill testa på fantasy. I ett strömavbrott försvinner huvudpersonen och vi hamnar istället i ett slags Nangijala – där äventyr väntar med ung kvinna i ett arkaiskt landskap. Det är djärvt, och nog syresätter det romanen Air. Men äventyret är för slarvigt ihopsytt med grundberättelsen, bättre att inte sy alls i så fall, och gestaltningen – medvetet naivistisk i kanterna – griper inte tag.
Om du som jag föredrar det djärva men bristfälliga framför det fega men bra, erbjuder ”Air” stimulans och underhållning. Men de två olika berättelserna blir för outförda och för krampaktigt sammanförda. Det lyfter inte. Något håller kvar det här luftskeppet vid marken. Vad? Kanske är det själva teorin om luft och lätthet, som tynger ner. Den lätthet som fjättras av teorier blir ju aldrig riktigt fri.