JOSEFINE JINDER: Jag dör hellre än att känna efter

Publicerad 3 sep 2026 kl 06.00

Josefine Jinder förklarar hur man lever bäst. 

En buss på väg.

Foto: MAGNUS LEJHALL

Öppna bild i helskärm

Josefine Jinder är musiker, skribent och medarbetare på Expressens kultursida.

Foto: Privat

Öppna bild i helskärm

KULTURESSÄ. Gud vad jag älskar människor. De är verkligen som roligast när de inte vet om det själva. Min nya favoritperson, som jag också älskar, är killen som skrek ”BROMSA DIN JÄVLA HORA!!!” till busschauffören som svimmade med foten på gasen utanför Jönköping. 

Jag hade aldrig upptäckt honom om inte internet fanns. Gammelmedierna hade av någon sjuk anledning klippt bort just den lilla detaljen i sin rapportering. Som tur var blev orginalklippet viralt och där hör man det klart och tydligt: ”BROMSA DIN JÄVLA HORA!!!”. Inte nog med det. Det verkar som att han skriker det till kvinnan som kom till allas undsättning. Hon som flyger fram, tar över ratten och räddar bland annat – ja – hans liv. Hjälte eller hora? Hora tydligen. Men vem är jag att döma? Jag förstår att ordet ”hora” kan komma reflexmässigt i brinnande dödsskräck. 

Jag var, tyvärr får man säga, med om en snarlik situation på en abonnerad buss på väg mot en 40-årsfest i Trosa härom helgen. Chauffören körde fel och försökte vända bussen på en väg som inte var en väg, snarare en ”stig” – och körde ner i ett dike. Plötsligt stod bussen i typ nittio graders lutning. Han försökte gunga ut den på ett märkligt sätt vilket bara gjorde saken värre, tills han backade in i ett träd. Vilken sekund som helst skulle vi välta och dö. Kanske inte dö men skada oss lite i alla fall. Det blev obehagligt tyst. Man hörde hur bälten började klickas i. Han joxade på. Ni förstår. Det var allvar. Så jag gjorde det. På impuls. Skrek. ”BROMSA DIN JÄVLA HORA!!!”. Det lättade inte bara upp stämningen, det visade sig vid närmre eftertanke vara en subversiv livsregel jag verkligen hatar.

Vi var så unga den kvällen. Man blir nämligen automatiskt 14 år när man pratar om ’killar’.

Några dagar senare mötte jag upp ett riktigt jävla rövgäng på min nya favoritbar som jag tror är ett kafé med alkoholtillstånd (eftersom det heter just ”kafé”). Förutom att man kan få en vidbränd croque monsieur till sitt glas så sitter det alltid nån gammal medlem i typ Roxette vid ett bord, kanske en excentrisk författare som frenetiskt tuggar på en pinne (lakritsrot) vid något annat, varför inte en snygg och lite döv teaterchef i hörnet? En och annan avdankad skådis i baren. Det är ett konserverat mini-Café opera på 1980-talet och jag älskar det. Det är så skönt att slippa unga människor. Äntligen är jag ung igen eftersom det övriga klientelet snittar på hundra år. (OBS! Ingen under 60 får börja gå dit. Förstör inte det här nu.) Vi var så unga den kvällen. Man blir nämligen automatiskt 14 år när man pratar om ”killar”. 

En i gänget hade extremt mycket ångest över att en kille inte svarat direkt på ett meddelande. Och jag höll med, fan vad äcklig stil. Det är helt sjukt att inte svara direkt. Alla vet att alla är på sina telefoner dygnet runt och ett ickesvar direkt är ett hejdå. Och är det inte ett hejdå så är man ändå fett tråkig om man inte svarar direkt. Är man osvängig i text blir det dessutom ett rungande hejdå från mig direkt. En sak vet jag: är man kär svarar man DIREKT. Är man kul är man det direkt. Och är man inte kär direkt kommer man inte bli det heller. Det är bara så det ser ut. Jag har helt enkelt svimmat vid ratten med foten på gasen mentalt och kan inte BROMSA DIN JÄVLA HORA!!! 

Annons

Jag har hört att jag borde bli bättre på det men bromsen kommer med så obehagliga känslor? Tristess. Fy. Osäkerhet. Aldrig i livet. Kanske ett ”jag vet inte…”. Spyr. Jag får allergisk stressreaktion av bara tanken på att vara ”seg”. Att inte svara är långsammare än att svara. Att inte bestämma sig är mer utdraget än att fatta fel beslut. Att sakna någon tar mycket längre tid än att hitta någon ny. Hur kan osnabba personer inte lida av brinnande dödsskräck dygnet runt? Sansa dig gick så bromsa din jävla hora kunde springa. Sluta sansa er. Man har ett (1) liv.

Enda problemet är att jag aldrig träffat någon likasinnad som hinner vara med mig.

Det finns inget bättre än att skriva på kontrakt direkt utan att ha läst det. Bli kär sekunden man träffar någon första gången. Få en idé och utföra den innan någon hinner förklara varför den är dålig. Jag gör det hela tiden! Det är så jävla soft. Man blir bra på att både skämmas och förlåta sig själv. Gå (spring) vidare.

För länge sedan sa en kompis ”döda mig innan jag dör” när han kom hem lite trött efter att ha supit nittio dagar i sträck i New York. Exakt så känner jag inför att ha ”BROMSA DIN JÄVLA HORA!!!” som livsfilosofi. Finns det något värre än en människa som ”ska känna efter”, ”behöver lite tid”, ”vill se vart det leder”, ”återkommer nästa vecka”? Nej. Jag dör hellre än att 1) vara en sån person och 2) vara med en sån person.

Enda problemet är att jag aldrig träffat någon likasinnad som hinner vara med mig.

Josefine Jinder är musiker, skribent och medarbetare på Expressens kultursida.