INSÄNDARE
I en debattartikel i Svensk Jakt den 31 augusti 2026 skriver en person, som beskriver sig som en ”helt vanlig hundägande jägare”, om fyra förlorade år i vargfrågan.
Han beskriver bland annat en ”olustig känsla av att vi är på väg att förlora jakten med våra drivande hundar”.
Det bör samtidigt påpekas att Naturvårdsverkets senaste inventering uppskattar den svenska vargstammen till omkring 355 djur.
Det är samma nivå som föregående år och lägre än 2022.
Svenska Jägareförbundet skriver i sin beskrivning av den goda jaktetiken att det alltid ska finnas en möjlighet för djuret att undkomma jägaren.
Förbundet skriver också att allt vilt har lika värde och ska behandlas med samma respekt – från den minsta krickan till den största älgtjuren.
Som jag ser det måste den principen rimligen även omfatta vargen och andra rovdjur.
Jakt med lös hund kan innebära förföljande och stress för viltet.
Hur stor påfrestningen blir varierar bland annat beroende på hundens arbetssätt, terrängen, vädret och hur länge jakten pågår.
Inga onödiga påfrestningar
Jaktförordningen slår redan fast att jakt med hund ska bedrivas på ett sådant sätt att viltet inte utsätts för onödiga påfrestningar.
En hund som jagar på ett olämpligt sätt ska dessutom kopplas så snart som möjligt.
Är långvariga förföljanden förenliga med principen att djuret ska få en rimlig chans att undkomma?
Att jägare oroar sig för sina hundar är fullt begripligt.
Men hundägaren har samtidigt ett ansvar för de risker som hunden utsätts för.
Jag har svårt att se hur omsorgen om hunden går ihop med att medvetet släppa den i ett område där risken för vargangrepp är känd.
Jag anser att det bör vara förbjudet att släppa jakthundar lösa i kända vargrevir.
En lös jakthund kan också bli påkörd, skadas av ett vildsvin, drunkna, bli skjuten eller försvinna.
Agrias skadestatistik för försäkrade hundar visar att sådana olyckor inträffar.
Förlora jakten och en livsstil?
Ett förslag
Mitt förslag är att jakt med kopplad hund ska vara huvudregel, med möjlighet till tydligt avgränsade undantag, exempelvis vid eftersök. Då får viltet större möjlighet att undkomma samtidigt som hunden skyddas bättre.
I friskvårdens anda: Kliv ner från jakttornet, koppla hunden och gå ut på jakt tillsammans.
Varför inte också använda en kroppskamera för att dokumentera jakten? Då kan händelseförloppet i efterhand granskas om det uppstår frågor om hur jakten har bedrivits.
Både jakten och livsstilen kan behållas – samtidigt som hänsynen till både viltet och hundarna stärks.
Mikael Beckman
Täby