Sommaren 2019 var ett synnerligen skakigt och svängigt kapitel i Arsenals moderna historia. Unaí Emery var påväg in i sin andra säsong som huvudtränare. Den som även skulle visa sig bli hans sista vid rodret. Dani Ceballos, Kieran Tierney, David Luiz och Nicolas Pépé hämtades in. Den sistnämnda för ett sådant vanvettigt överpris att det i förlängningen kostade dåvarande sportchefen Raul Sanllehi jobbet. Och tacka fan för det. Det var dock rekryteringen av två artonåringar som skulle komma att lämna de i särklass största avtrycken i rödvitt. Den ena var William Saliba. Den andra var Gabriel Martinelli.
Martinelli anlände ifrån den brasilianska fjärde divisionen och kvartersklubben Ituano. Få hade hört talas om honom. Ännu färre förväntade sig att han skulle få någon speltid i seniorlaget där och då. De flesta, undertecknad inkluderad, var tämligen säker på att han skulle lånas ut direkt. Kanske skulle vi få se honom igen om ett år eller två. Men förmodligen inte. Vi har ju sett lovande tonåringar som honom komma och gå igenom svängdörrarna på London Colney många gånger tidigare, eller hur? Ingen, verkligen ingen, trodde att han redan under debutsäsongen skulle få den inverkan på laget och ligan som han faktiskt fick. Steget ifrån São Paolos dammiga periferi till Premier Leagues strålkastarljus borde ju vara alldeles för stort för en artonåring. Men det här var heller ingen vanlig artonåring.
Redan strax efter årsskiftet 2020 hade Martinelli gjort tio mål för Arsenal. Han blev i och med detta den första tonåringen med ett tvåsiffrigt målfacit under en säsong för Arsenal sedan Nicolas Anelka. Vid den tidpunkten hade redan Emery fått foten och nyanställda Mikel Arteta hade påbörjat sin rödvita revolution. Utrensningen av dyra och odugliga spelare skulle bli obarmhärtig under de kommande åren. Det var egentligen bara tre spelare som överlevde varje gallring: Bukayo Saka, William Saliba och Gabriel Martinelli.
Martinelli har under hela den såväl krångliga som krokiga resan ifrån Skhodran Mustafi-eran till engelska mästare varit en självklar del av det här laget. Han har växt upp med den här spelargruppen. Växt och verkat tillsammans med den. Varit viktig. Uppskattad. Bärande. Ibland oumbärlig. Tills laget till slut blev så jäkla bra att det växte ifrån honom. Under den föregående säsongen blev han för första gången ett tydligt andra val till vänster bakom Leandro Trossard. Det började tisslas och tasslas om en sorti redan under våren. Nu är avskedet bekräftat. Martinelli flyttar till Saudiarabien och Al Hilal. Riyadh-klubben betalar cirka 780 miljoner kronor för hans tjänster framöver. En rekordsumma när det gäller försäljningar för Arsenal. En summa cirka tio gånger högre än den som klubben betalade för honom under den där svängiga och skakiga sommaren sju år tidigare. Under tiden sedan dess hann han göra 278 framträdanden och 62 mål. Men framför allt har han varit en central del av det lag som äntligen återetablerade Arsenal i det absoluta toppskiktet av europeisk klubblagsfotboll. Som i förlängningen tog Arsenal till sin första final i Champions League sedan 2006 och sin första ligatitel sedan 2004.
Jag, och många med mig, kommer verkligen att sakna Martinelli. Att se honom kuta likt en dopad pitbull till vänster. Se hur motståndarnas högerbackar åldrades och ärrades i realtid i hans närvaro. Nej, han blev väl aldrig riktigt så fantastiskt bra som vi hoppades att han skulle bli efter den bejublade debutsäsongen. Men han har ändå gjort en jäkla nytta för oss sedan dess. Och han har aldrig slutat att försöka. Aldrig någonsin duckat ansvaret. Aldrig slutat att kämpa och kriga. Aldrig slutat att springa, springa och springa för livet längs linjen för den här klubben. Fan, han fattas mig redan! En har ju blivit van att skicka iväg spelare på löpande band med en axelryckning. Med likgiltighet. Till och med lättnad. Men inte den här gången. Inte den här spelaren. Och det är väl ett sundhetstecken, visst? Ett kvitto för hur mycket vi känner med och för just den här gruppen av spelare. Tomheten är enorm ikväll. Men tacksamheten är ännu större.
Adeus Gabriel Martinelli!