Koalitionen av villiga (Coalation of the Willing) fungerar ungefär som en paraplyorganisation för militärt stöd till Ukraina. Gruppen bildades i mars 2025 och har 35 medlemsländer, mestadels från EU och Nato inklusive Sverige, under ledning av Storbritannien och Frankrike. Hittills har koalitionen haft 16 möten, statsminister Ulf Kristersson har deltagit vid flera tillfällen.
Det senaste var ett videosamtal i anslutning till Ukrainas 35:e självständighetsdag i slutet av augusti. I ett uttalande fördömdes Rysslands ”systematiska och eskalerande attacker mot ukrainska städer, kritisk infrastruktur och civila”.
Den villiga koalitionen betonade också sin egen ”beslutsamhet att öka det militära stödet till Ukraina och stärka luftförsvaret”. Sedan dess har Ukraina lagt en ny helvetesvecka bakom sig. Särskilt utsatt är i vanlig ordning civilbefolkningen.
Antalet civila offer fortsätter att öka månad för månad och år efter år under ett skoningslöst anfallskrig som aldrig tar slut. Första halvåret 2026 blev det värsta efter den ryska invasionen 2022. Statistiken från FN:s kommission för mänskliga rättigheter i Ukraina är brutal. Alla kurvor pekar åt fel håll.
I juli i år dödades (437) och skadades (2 610) sammanlagt fler civila än under någon tidigare månad sedan krigsutbrottet. Jämfört med juni var den en uppgång med 30 procent. I förhållande till juli 2025 ökade antalet offer med 70 procent. Siffrorna är snarast i underkant. Det tar tid att hitta och identifiera döda i rasmassorna.
Vladimir Putin visar inga tecken på att slå av på takten. Tvärtom. Parallellt utsätts Europa för en kanonad av påverkans- och hybridoperationer, senast med skarpladdade drönare mot flygplatsen i tyska Leipzig (4/8). CIA-chefen John Ratcliffes Moskvaresa ett par veckor senare (25/8) ska ses i det perspektivet. Uppdraget var att varna Moskva för provokationer mot Nato. En vecka senare (1/9) offentliggjordes anklagelserna mot Kreml, med uppjagade reaktioner världen över, även i Sverige. Putin förnekade per omgående.
För Ukrainas del löser den här typen av skärmytslingar ingenting. Landet är i desperat behov av mer pengar för att finansiera statsapparaten och av mer vapen, särskilt amerikanska Patriotrobotar, för att försvara sig mot det ryska missilregnet. Problemet är ett leveranserna uteblir. Det som efterfrågas mest av allt möts av bortvända blickar.
USA har skjutit bort delar av sina lager i kriget mot Iran. Europeiska länder prioriterar sin egen säkerhet och vakar som hökar över sina egna begränsade Patriotlager.
Det gäller även Sverige. ”Det är inte aktuellt nu med tanke på att vårt eget Patriotsystem är under uppbyggnad”, meddelade försvarsminister Pål Jonson i början av augusti. I stället hänvisade han till att ”en lång rad andra länder både i Asien och Mellanöstern” också har Patriot, som man skulle kunna donera till Ukraina.
Europas EU- och Natoländer kunde ha lagt stora Patriotbeställningar på amerikanska tillverkare åratal tillbaka i tiden. Så långt sträckte sig inte handlingskraften. Att tänka längre än näsan räcker visade sig vara övermäktigt. Priset är en ständigt stegrad spiral av döda och lemlästade i Ukraina. Någon fred eller ens nedtrappning av striderna är inte inom synhåll. De politiska initiativen har ebbat ut på båda sidor av Atlanten.
Tjugo månader in på den andra Trumpadministrationens tid i Vita huset har amerikanska företrädare träffat ryska representanter vid ett trettiotal tillfällen i olika sammanhang på olika nivåer, inklusive ett toppmöte mellan Trump och Putin. Inget har gett några bestående resultat. Europa har inga egna kontakter med ryssarna.
Under tiden har det militära stödet till Ukraina avtagit de två senaste åren efter toppnoteringen 2023. När Ryssland skruvar upp våldsnivån sackar USA och Europa efter.
Utfästelsen från koalitionen av villiga att förstärka det ukrainska luftförsvaret har inte realiserats. Så längde det löftet inte omsätts i ökade leveranser av Patriotrobotar framstår organisationen som en ovillig koalition av villiga. Priset får Ukraina betala.