Publicerad 22 sep 2025 kl 06.00Uppdaterad kl 09.23
Helsingforsfördraget 1975 cementerade en säkerhetsordning i Europa som dömde länderna i Centraleuropa till livegenskap under Moskva.
Stig Fredrikson skriver i sin nya bok ”Fredens tid. Det som formade mig” att vi inte får göra om samma misstag i dag. Läs ett utdrag ur boken här.
Vi måste stoppa Putin från makt och inflytande över länder närmast Ryssland, skriver Stig Fredrikson.
Foto: MIKHAIL METZEL / AP TT
Öppna bild i helskärm
Stig Fredrikson är Rysslandsexpert, journalist och medarbetare på Expressens kultursida.
Foto: MIKAEL SJÖBERG
Öppna bild i helskärm
UTDRAG. När Helsingforskonferensen 1975 avslutades med att det så kallade Helsingforsfördraget antogs, hälsades det överallt som ett stort positivt steg mot avspänning i det kalla krig som pågick mellan USA och Sovjetunionen.
Något egentligt fredsavtal ingicks aldrig efter andra världskriget. När Tyskland väl var besegrat, övergick det allierade samarbetet snart i en rivalitet och fiendskap mellan öst och väst. Västmakterna började mer och mer frukta att Sovjetunionen hade för avsikt att utvidga sitt imperium med ännu fler länder än vad man hade lagt under sig efter världskrigets slut.
I Helsingforsfördraget erkände västvärlden de gränser som uppstod efter andra världskriget. Man erkände alltså de sovjetiska erövringarna i Central- och Östeuropa och Sovjetunionens herravälde över sina vasallstater.
Foto: Carlssons bokförlag
Öppna bild i helskärm
Helsingforsfördraget fungerade som ett slags besvärjelse från västs sida. Om Sovjetunionen fick godkänt för det man hade lagt under sig efter andra världskriget, då skulle Moskva avhålla sig från att expandera ytterligare. Det var andemeningen i den så kallade första korgen i Helsingforsfördraget.
Som kompensation fick väst i den så kallade tredje korgen vissa utfästelser om lite större respekt för demokratiska fri- och rättigheter. Men på den tiden var det få som trodde att det skulle få någon större effekt på den totalitära sovjetstaten.
I efterhand har jag tänkt mycket på att Helsingforsavtalet visserligen kylde ner spänningen mellan öst och väst, men också fungerade som en broms för oss i väst när det började röra på sig i öst.
I Sovjetunionen tog modiga regimkritiker som Andrej Sacharov den tredje korgens utfästelser på största allvar och grundade Moskvas Helsingforsgrupp, med krav på att kommunistpartiet skulle tillåta mer mångfald och demokrati. Men det var få i väst som tilltrodde demokratikämparna i Moskva förmågan att rubba den monolitiska sovjetstaten. De uppfattades länge som idealistiska drömmare.
Regeringarna i väst, även den svenska, avhöll sig i alla år från att kritisera exempelvis den sovjetiska ockupationen av de tre baltiska länderna och manade länge frihetsrörelserna där i slutet av 1980-talet att sitta still i båten. Den svenske utrikesministern Sten Andersson ville så sent som i november 1989 inte gå med på att Baltikum var ockuperat.
”Annekterat” var det ord som gällde, alltså att väst hade accepterat allt det territorium som Sovjetunionen hade tillskansat sig efter andra världskriget. För så hade det stadgats i Helsingforsavtalet 1975.
Utrikesminister Sten Andersson och statsminister Olof Palme 1985.
Foto: ROLF HAMILTON / DN / TT
Öppna bild i helskärm
Jag vill också vara självkritisk och erkänna att jag nu tycker att även vi i nyhetsrapporteringen alltför länge var skeptiska till de nya folkliga rörelserna i Baltikum som ville frigöra sig från Moskva. Vi var ofta alltför följsamma gentemot den officiella svenska linjen. Vi glömde att i valet mellan diktatur och demokrati behöver vi inte vara neutrala. Vi kan och har rätt att ställa oss till försvar för ett demokratiskt statsskick.
Annons
Det var inte minst frihetsrörelserna i Estland, Lettland och Litauen som fick oss i Sverige, både politiker och medier, att ändra inställning. Vi fick uppleva att det faktiskt gick att ifrågasätta den rådande ordningen, den som hade fastslagits i Helsingfors 1975, att det var möjligt att inte finna sig i det som imperiestaten Ryssland hade lagt under sig.
I dag ifrågasätter det modiga ukrainska folket Moskvas historieskrivning. Putins regim hävdar att Ukraina inte är någon riktig egen stat, utan att landet, folket, språket och kulturen egentligen bara är en del av Ryssland och bör inlemmas med Ryssland. Men det ukrainska folket har visat att man vägrar finna sig i att den starkare har rätt att lägga sig till med sina grannars territorium.
Och även vi i medierna har den här gången insett att det inte längre går att vara opartisk mellan diktatur och demokrati.
Den här gången har västvärlden samlat ihop sig och ger Ukraina stöd och hjälp i sin väpnade kamp för överlevnad som nation. Och även vi i medierna har den här gången insett att det inte längre går att vara opartisk mellan diktatur och demokrati. Det är lätt att inse vem som har rätt och vem som har fel efter Rysslands anfall på Ukraina den 24 februari 2022.
Om det fortfarande i dag finns någon som anser att det är fel att hålla på Ukraina i det pågående kriget eftersom det innebär att ta ställning, vill jag bara säga att det i förlängningen handlar om att bevara vår egen demokrati. Putins mål är en ny säkerhetsordning i Europa där Ryssland, efter att ha besegrat Ukraina, ska få rätt till inflytande i alla stater som ligger i Rysslands närhet. Den här gången måste vi ha modet att stå upp för Ukraina. Och därmed för vår egen frihet.
Helsingforsfördraget cementerade en säkerhetsordning i Europa som i grunden var orättvis och felaktig eftersom den dömde länderna i Centraleuropa till livegenskap under Moskva. Tack vare Gorbatjov och Jeltsin kunde de frigöra sig och välja sin egen väg, till exempel Natomedlemskap.
När Putin nu försöker stöpa om den ordningen genom att på nytt ge Ryssland rätt till makt och inflytande över länder närmast Ryssland måste vi sätta stopp för det. Vi behöver inse att motstånd, om nödvändigt med militära medel, är det enda språk Putin förstår.
Stig Fredrikson är Rysslandsexpert, journalist och medarbetare på Expressens kultursida. Texten är ett utdrag från hans kommande bok ”Fredens tid”.