Uppdaterad 7 sep 2026 kl 06.36Publicerad 6 sep 2026 kl 11.00
Dramatens ”Fejk” vill fånga en självupptagen samtid i upplösning.
Jesper Strömbäck Eklund tycker att pjäsen är rörig och grund.
Mustafa Al-Mashhadani, Bianca Kronlöf, Lindy Larsson, Electra Hallman, Björn Elgerd och Ia Langhammer i ”Fejk”.
Foto: Sören Vilks/Dramaten
Öppna bild i helskärm
Lindy Larsson och Bianca Kronlöf i ”Fejk”.
Foto: Sören Vilks / Sören Vilks/Dramaten
Öppna bild i helskärm
RECENSION. Ett gäng lediga skådisar inleder Yael Ronens nyskrivna pjäs ”Fejk”. Iklädda morgonrockar pratar de öppet om sig själva och gnabbas, låter några minuters babbel övergå i en socioekonomisk analys av publiken. Strålkastare, på. Rad ett till sju är tätast. Jag tänker: Moi, bourgeoisie!? Ju längre bakåt och uppåt desto fattigare. Värst är det på fjärde raden, där får man endast se pjäsen ”genom en spricka i väggen”.
Till slut ber någon Bianca Kronlöf att sluta prata så att pjäsen kan börja.
När ridån går upp blottas en pyramidformad spegelsal. Allt är vitt. Här kastas sedan ett gäng skissartade samtidsmänniskor in och ut ur en värld där deras berättelser om sig själva slutat fungera. Jagets maskin har gått sönder. Går inte att reparera.
Ia Langhammers Cholera är en själhjälpsguru som inte pratat med sin dotter på femton år. Dottern lever i sin tur i en woke-destruktiv relation med sin kille, journalisten TJ, som tar jobb på en högerextrem webbplattform. Deras bråk är så vidrigt ”empatiska” att det kryper i varje cell. Höll par på så här 2016? Jag ryser. Bättre går det inte för popdivan Salvador. Han blir lämnad av den undersköna lilla Leif som säger nej till att vara oavlönad assistenthora.
Alla vill, men ingen kan, stabilisera sitt inre.
Karaktärerna fäster aldrig och allvaret är utspädd mellanmjölk.
Ensemblen gör så gott de kan med det grunda djup som framkommer i Ronens röriga text. Skrattsalvor avlöser varandra och Lindy Larssons sångnummer är, som alltid, förföriska. Men det blir tidigt ett problem att individerna i ”Fejk” känns just – oäkta. Det är kul när Bianca Kronlöfs feministinfluerare Myra flippar på sin otrogna kille och bajsar på hans skrivbord. Så ser äkta hämnd ut! Men resten då?
Jag tror att hetsjakten på den unga publiken gått i baklås i ”Fejk”. Karaktärerna fäster aldrig och allvaret är utspädd mellanmjölk. Efter en charmig Radiohead-cover slutar pjäsen med en axelryckning, då har man nyss annonserat att upplösningen inte verkar spela någon roll.
TEATER
FEJK
Av och regi Yael Ronen
Scenografi Wolfgang Menardi
Video Stefano di Buduo
Musik Yaniv Fridel, Ofer Shabi
Kostym Amit Epstein
Ljus Patrik Angestav
Peruk och mask Mimmi Lindell
Dramaturg Irina Szodruch, Anneli Dufva
Översättning Lotta Olsson
Medverkande Mustafa Al-Mashhadani, Björn Elgerd, Electra Hallman, Bianca Kronlöf, Ia Langhammer och Lindy Larsson
Dramaten, Stockholm
Speltid 1 timme och 45 minuter
Visa mer
Jesper Strömbäck Eklund är kritiker på Expressens kultursida.
Ljudklippet gick inte att spela upp
Försök igen senare