”Fejk” på Dramaten
För att vara en konstform som går ut på att hitta på, fantisera och förställa sig har teatern under en längre tid varit nästan anmärkningsvärt fixerad vid konceptet lögn kontra sanning. Om detta pratar vi i nya avsnittet av Kritcirkeln, och om detta handlar även ”Fejk” som just haft premiär på Dramatens stora scen.
Min teori är att denna ontologiska vurm förstås hänger ihop med att vi även utanför teatern utsätts för en hel del alternativa verklighetsbilder och i denna era, som ibland kallas ”post-truth”, har konstformer som bygger på lögn och förbannad dikt så att säga fått nya utmaningar. För samtidigt vilar ju teatern också på en lång tradition av att försöka vara så ”äkta” som möjligt med detta bluff och båg.
Trots att jag hunnit tröttna på alla dessa oändliga metateaterlekar på temat autenticitet, är mina förhoppningar högt ställda när den israeliska regissören Yael Ronen nu kommer till Dramaten för att sätta upp ett nytt verk med titeln ”Fejk”. Ronen är sedan många år verksam i Berlin och har med konsekvens, estetisk kompetens och en hel del humor tidigare lyckats angripa högaktuella samhällsfrågor som denna i flera intressanta och minnesvärda produktioner. Den senaste hon bjöds in till Theatertreffen i Berlin med, ”Bucket List” på Schaubühne från 2023 som också gästade Göteborgs dans- och teaterfestival 2024, tangerade ämnet ”kollapsande verklighet” med en elegant komponerad musikalisk inramning signerad Shlomi Shaban. Den var ett slags berättelse om hur berättelsen om verkligheten kan skrivas om, och blev en intressant fysisk, poetisk och musikalisk gestaltning av polariseringen.
Ihop med samma kompositör skapade Yael Ronen också den mycket underhållande samtidssatiren ”Slippery Slope – almost a musical” på Maxim Gorki Theater i Berlin 2021, som också den valdes ut till Theatertreffen. Här gjorde Lindy Larsson huvudrollen som den bedagade, svenska musikern Gustav, som blir cancellerad efter anklagelser om kulturell appropriering.
Med ”Fejk” når Yael Ronen dessvärre inte alls upp till sina tidigare succéers nivå. Givet hennes backkatalog misstänker jag att problemet ligger mer hos Dramaten än hos regissören.
Uppsättningen är resultatet av ett kollektivt grupparbete enligt den så kallade devisingmetoden, där manuset har skrivits fram utifrån improvisationer kring temat under arbetets gång. När sådana projekt funkar, och får den tid och det konstnärliga stöd de behöver, kan de utmynna i intressant, dynamisk samtidskonst. Så är inte fallet här, utan ”Fejk” framstår mest som ett dramaturgiskt ihopslarvat fuskbygge. Visserligen kongenialt med temat… men på fel sätt.
Scenografibygget (signerat Wolfgang Menardi) är däremot stabilt. En geometriskt intressant, vit trappformation (vars form av någon anledning får mig att tänka på Förintelsemonumentet i Berlin) där speglar och videoprojektioner reflekterar det självupptagna persongalleriet ur olika vinklar.
I ”Fejk” är alla rollfigurer på ett eller annat vis falska. Det hela inleds med en, alldeles för långrandig, introducerande prolog där skådespelarna kommer ut ”som sig själva” i morgonrockar och tycks vilja förklara vad som ska hända. De krattar för att det här ska bli en uppsättning som handlar om klass genom att dela in publiken i olika inkomstgrupper utifrån var i salongen man sitter, och skämta lite om var de själva skulle hamna. Klassperspektivet är sen bara en av många trådar som tappas under den röriga föreställningens gång. Men vi får flera påminnelser om att skådespelarna faktiskt spelar påhittade roller, även om de har drag som liknar deras privatpersoner.
Den stora behållningen är den fullkomligt äkta stjärnan Lindy Larsson, vars rollfigur här påminner en hel del om hans Gustav i ”Slippery Slope”. Iförd lösrumpa och fejkad bröstkorg spelar han nu eurotechnoartisten Lars vars populäritet också har dalat. Även Lars sysslar med något slags kulturell appropriering, då han antagit artistnamnet Salvador och utger sig för att vara spanjor och bo på Ibiza. Liksom för att ytterligare blurra gränsen mellan privatpersonen och scenpersonen Lindy Larsson återvinner denne dessutom sin gamla turkosa matadorkostym med knallrosa strumpor som han uppträtt i med sitt Bon Bon Band. Möjligen är det också en intenreferens när han plötsligt gör entré som falsk blondin, precis som Gustav i ”Slippery Slope”.
Att Lars inte alls kan hantera sanningen blir tydligt när pojkvännen Leif (spelad av Björn Elgerd) vill göra slut. Leif säger att han egentligen aldrig varit bög på riktigt, och nu har han blivit kär i självhjälpsgurun Kolera (Ia Langhammer), som i sin tur har skrivit en bok med titeln ”Skriv om ditt liv” och som handlar om hur man kan skapa en bättre berättelse om sig själv.
Bianca Kronlöf gör den feministiska poddaren Myra, som istället för att erkänna för sina följare att hon ska skilja sig för att maken lämnat henne för en ny kvinna, hittar på att de beslutat sig för att göra en feministisk skilsmässa grundad på nån hastigt uppfunnen idé om att ”decentralisera tvåsamheten”. Men eftersom Myra i själva verket har hämnats på sin exmake genom att bryta sig in på hans kontor och bajsa på hans skrivbord, och detta fångats på en övervakningskamera, riskerar skiten (så att säga) att snart träffa fläkten.
Uppdraget att krishantera denna skitstorm har assistenten Sanna (Electra Hallman), som dessutom är dotter till Kolera, men har ljugit om att mamman dött för sin pojkvän. Denne spelas i sin tur av Mustafa Al-Mashhadani, som under prologen påstår att han är släkt med Saddam Hussein vilket gjort honom så rik att han kan kan få biljetter längst fram på parkett. Hans rollfigur är dock arbetslös journalist, men klädd ”som Jimmie Åkesson” i beige chinos och blå kavaj lyckas han landa ett jobb på en högerpolitisk tv-kanal. Där ska han i strid med sina värderingar jobba med att skapa fejkade onlineprofiler för att elda på samhällsdebatten.
Nu låter det här kanske både aktuellt och ganska roligt, och till viss del är det också riktigt fyndigt emellanåt. Men det räcker inte när bristerna i den här dramaturgiska härvan är så stora att tempot får pyspunka, och viljan att förklara idéerna som legat till grund för grupparbetet på det här ansträngda, övertaggade viset helt tar udden av den politiska satiren.
Så vill man se stjärnan Lindy Larsson på scen, rekommenderar jag hellre hans personliga Strindbergstolkning ”Tschandala” som får nypremiär på Dramaten 17 september.
Cecilia Djurberg är Aftonbladets scenredaktör.
Lindy Larsson och Bianca Kronlöf i Fejk av Yael Ronen på Dramaten Foto: Sören Vilks/DramatenVisa mer
Fakta
TEATER
» Fejk
av Yael Ronen
Översättning: Lotta Olsson
Regi: Yael Ronen
Musik: Yaniv Fridel, Ofer Shabi
Scenografi: Wolfgang Menardi
Kostym: Amit Epstein
Ljus: Patrik Angestav
Mask: Mimmi Lindell
Video: Stefano di Buduo
Medverkande: Mustafa Al-Mashhadani, Björn Elgerd, Electra Hallman, Bianca Kronlöf, Lindy Larsson, Ia Langhammer
Scen: Dramaten
Speltid: 1 tim 45 min
Läs mer
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon & Scengångare