Publicerad 7 sep 2026 kl 12.14
Den skandalösa gruppchatten på Alingsås kommun blir teater i Nanna Olasdotter Hallbergs pjäs.
Loretto Villalobos tycker att det explosiva stoffet blir märkligt odramatiskt.
Festligt häng i ”Alingsåschatten”.
Foto: Sören Vilks / Kulturhuset stadsteatern
Öppna bild i helskärm
Loretto Villalobos är kritiker på Svenska Dagbladet.
Foto: Privat / Privat
Öppna bild i helskärm
RECENSION. I Anna Ekström och Michael Verdicchios Guldspadebelönade reportage om de tre kommunalpolitikerna i Alingsås som myglade och snackade skit i en gruppchatt finns en kärnfull formulering om hur politik till stor del är teater. Detta är i sig inget scoop, men jag kan tänka mig att en sådan formulering eldar på inspirationen hos en satiriker som Nanna Olasdotter Hallberg när hon både skriver manus och regisserar en pjäs om den kommunpolitiska chattskandalen. För i denna historia finns allt – från oheliga allianser över parti- och blockgränserna till misstänkt förskingring och mordbrand.
Att mycket av detta ägde rum i en chattråd är det minst intressanta med skandalen.
Likväl är det chatten som till stor del materialiseras på Kulturhuset Stadsteaterns Lilla scen. Manuela Gotskozik Bjelke som V-politikern Caroline, Martin Nick som sossen Axel och Gustaf Hammarsten som moderaten Mårten gestaltar det absurda i chattkommunikationens sociala kontrakt – inklusive de falska affekternas charadspel i form av emojis – medan man i realtid kan följa konversationens flöde på skärmar i fonden.
Här framträder den identitetskris hos teatern som Jonas Gardell pekade ut i sin kommentar om svensk dramatik i våras.
Och jorå, mycket av det som sägs på scen blev även sagt i verkligheten, även om de tre karaktärerna samt V-kamraten David (Oskar Laring) förekommer med fingerade namn. Samtidigt finns en oinfriad potential i den här uppsättningen, som bygger på ett dokumentärt material så skruvat att en iscensättning knappast kan tillföra mer än ett par opportuna flabb åt en skådespelare som hänger från en takkrona.
Carolines nedstigning i ett totalt personligt haveri, via spelmissbruk och otrohet, hade varit ett intressant porträtt att teckna ordentligt, men blir mest konturer i marginalen.
Här framträder den identitetskris hos teatern som Jonas Gardell pekade ut i sin kommentar om svensk dramatik i våras – som lustigt nog började med ett mejlutskick om just den här uppsättningen.
Teaterns styrka ligger i fabulerandet, där en mordbrand hade kunnat bli en eldfängd peripeti men här mest passerar som en notis. Politik är som teater, eftersom båda handlar om mänskliga relationer – både mellan människor och till makt och pengar.
TEATER
ALINGSÅSCHATTEN
Av och regi Nanna Olasdotter Hallberg
Scenografi och kostym Susana Vall Ramberg och Emelie Eriksson
Mask Frida Ullander
Ljus Aron Karvonen
Ljud och video Simon Mårtensson
Med Manuela Gotskozik Bjelke, Martin Nick, Oskar Laring och Gustaf Hammarsten
Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
Speltid 1 timme och 30 minuter
Visa mer
Av Loretto Villalobos
Nanna Olasdotter Hallberg skriver på Expressens kultursida. Därför recenseras föreställningen av Loretto Villalobos som är teaterkritiker på Svenska Dagbladet.
Ljudklippet gick inte att spela upp
Försök igen senare