Horisont har knutit till sig ett kluster av kulturengagerade och kunniga personer som redaktionens ögon och öron inom kulturen på Gotland. Varje tisdag publicerar Horisont ett urval av kulturhändelserna från veckan som gått.
Maxida Märak. Foto Björn Ahlsén.
Taket lyfte en måndagskväll i Dalhem
MUSIK: Maxida Märak gör denna höst en stor turné till bygdegårdar över hela landet och Dalhems bygdegård blev den lyckliga vinnaren i en lottdragning som innebar att vi igår kväll fick stå värd för hennes enda gig på Gotland. Det blev ett unikt tillfälle att få uppleva denna samiska artist som vi hört kombinera jojk med rap men där hennes senaste platta var tolkningar av klassiska svenska visor. Men musiken vi fick höra i Dalhem ikväll var outgiven musik som just ingen tidigare hört; efter den här turnén släpper nämligen Maxida den 23 oktober en ny egenproducerad platta med helt egenskrivet material, och det var musik från den som vi fick höra.
Här fanns några skitsnygga jojkavsnitt men i stort var det melodiska, snudd på melankoliska men hoppfulla visor i ett avskalat format, genomtänkt och grundat med ett budskap. Med inlevelsefulla texter som hela tiden anknöt till hennes prator som också hade flera skarpa politiska inlägg. Som i hennes nyligen släppta singel Mission:
”…Då alla barnen lekte lyckligt
och alla ögon lyste blått.
När inga ljusa hår blev krökta.
Och ingen gömde sig för skott.
När alla namn gick att uttala
och ingen TV fick censur.
Den som syndar får betala
Vi sätter barnen i en bur…”
Maxida Märak är en unik artist med en egen röst, både bokstavligt i sången och bildligt i hennes engagerade mellansnack. ”Hennes varma röst gör en varm i hjärtat” som en besökare uttyckte sig. Och som uppvuxen i Sápmi följer hon de äldre i den samiska berättartraditionen med ett generöst mellansnack som innehöll såväl politiska budskap som en sorg över att mista de äldre som gått före henne. Men där fanns även betraktelser över vårt åldrande och det var många ord om skogen och marken i både pratet och sången. Om en natur som ger henne samma lugn hemma i Jokkmokk som hon säger att hon upplever i bygdegårdarna på den svenska landsbygden.
Med sig på scenen hade hon musikern Louice Ottosson som la proffsigt snygga stämmor och angav ton och rytm på sin röda Nord-Stage. Det blev en lika genuin som intim konsert inför en synnerligen entusiastisk storpublik som fick taket att lyfta redan från start och som i jublande stående ovationer såklart klappade in ett extranummer i form av den vackra och ofta spelade När den vilda älven tystnar.
När den vilda publiken har lämnat bygdegården och vi nån timme senare har städat och plockat undan ljuder fortfarande hennes hoppingivande texter i våra sinnen.
Björn Ahlsén
Jonas Granberg, Linn Klintberg, Christopher-Robin Maurin och Örjan Klintberg. Foto Tomas Johansson.
Wessmans förlag firade 60 år
MUSIK: Sedan Sven och Ingrid 1966 i Othems gamla skola startade Wessmans Musikförlag har familjen Wessman levererat körmusik till Sveriges sångare, givit ut arrangemang av landets mest namnkunniga musiker och tonsättningar av våra främsta diktare.
På fredagen firade man storslaget med konsert i domkyrkan och efterföljande fest. Vokalensemblen Donna Nona under ledning av Maria Wessman Klintberg och St Clemens kammarkör med dirigent Jakob Norin framförde musik utgiven av förlaget under 60 år. Tonsatta texter av Tove Jansson och Britt G Hallkvist blandades med tonsättningar av Stefan Nilsson, Egil Hovland och många fler. I Norins jubileums-kavalkad visade körerna lekfullt sin kapacitet.
Örjan Klintberg vd för förlaget är tillsammans med systrarna Wessman, Maria och Helena, stora kulturbärare både genom förlaget och för Gotland. En av konsertens höjdpunkter var när Örjan tillsammans med Linn Klintberg, sång, Christopher-Robin Maurin, elgitarr, och Jonas Granberg, sopransax, tolkade gotländske musikprofilen Patrik Silverekes tonsättning av Ärvda Strängar.
På efterföljande fest visade nästa generation Wessman Klintberg under ledning av Love Klintberg att mat i tydlighet är kultur och kan arrangeras. Kvällen avslutades med texter och musik av Blomgren och Åberg arrade av Musikkollektivet Bobby Mull.
Tomas Johansson
Wille Wid. Foto Bertil Thorslund.
Konsert på barock-orgeln i Stenkyrka
MUSIK: Söndagen den 30 augusti satte sig Wille Wid på orgelpallen. Framför oss hade vi en timme med musik av sådana vi hört talas (Bach, Mendelssohn) och nya bekanta (Krieger Jan Pieterszoon Sweelinck, Bianchieri). Gammal musik, förvisso. Men Wille visste att få den att leva.
Det blev en fantastisk konsert. Bara en sak fanns att önska – att fler personer hittat vägen till Stenkyrka kyrka.
Bertil Thorslund
Gunnfjauns kapell. Foto Björn Ahlsén.
Gunnfjauns Kapell stannar tiden
MUSIK: ”Ändlösa är sångerna om människan och livet. Tiden står still, det är människorna som går.”
Det är programförklaringen till Kapellets åttonde album som presenterades inför att fullsatt Wisby Börs. Albumet heter Ändlaus och precis som tidigare blandas gamla gotländska visor och danslåtar med egna kompositioner. Gunnfjauns kapell är Charlotte Berg (sång), Jan Ekedal (gitarr), Owe Ronström (fiol), Annika Björkegren (flöjt) och Bengt Arwidsson (mandolin & dragspel). Denna kväll spelas både äldre och nya låtar.
Första gången jag såg ursprunget till Gunnfjauns Kapell var 1980. Då hette de Bakom höstacken och spelade irländsk folkmusik. Spåren finns kvar. Sättningen känns även den igen från den moderna irländska folkmusiken. Denna kväll gästas gruppen även av Erik Ronström på mandola och gitarr, Lisa Klevebrant på harpa och tin-whistle samt Marcus Svensson på nyckelharpa.
46 år senare är det en väldigt samspelt grupp jag möter och vartefter kvällen lider och värmen stiger i lokalen så blir musiken alltmer intensiv och energifylld. Titelspåret från det nya albumet, Ändlaus visu (med text av Allan Nilsson) blir ett fint allsångsnummer där publiken är med på noterna. Andra höjdpunkter är Ronströmmen, en låt skriven av Annika Björkegren som födelsedagspresent till Owe Ronström samt extranumret Carolines vals.
Naturligtvis knöts kvällen ihop med den underbara visan Naudljaus med text av Gustav Larsson, men där melodin är hämtad ur den irländska folkmusiken och i original heter My Lagan Love. Och visst kan man även spåra lite O´Carolan (irländsk kompositör) i Jan Ekedals komposition Kojan, fint framförd tillsammans med Lisa Klevebrant på harpa.
Sedan måste det sägas – Fjaugen, av Jan Ekedahl, är ett av den moderna svenska folkmusikens mästerverk helt i klass med BoEves psalm av Lars Hollmer. Gunnfjauns Kapell är samtida folkmusik när den är som bäst och av hög internationell klass. Publiken som gick hem upplevde nog att musiken denna kväll stannat tiden ett litet slag.
Göran Björnberg
Annons
