Hormuzsundet var trumfkortet, trodde Irans ledare.
Men nu är det mest Iran självt som är instängt i Persiska viken.
Tiden är inte längre deras vän.
Senaste klippen om oroligheterna i Mellanöstern.
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
USA:s president Donald Trump.
Foto: INSTAR / STELLA PICTURES
Öppna bild i helskärmMats Larsson
De fortsätter skjuta på varandra med jämna mellanrum, Iran och USA. Men det är mer begränsade attacker numera.
I helgen angrep USA tre iranska oljetankers som svar på att Iran avfyrat missiler mot ett amerikanskt hangarfartyg och en jagare.
Oljepriset steg en del precis som det brukar göra när rubrikerna från Persiska viken talar om explosioner.
Det är sant att kriget med Iran inte gått som USA:s president Donald Trump hoppats och trott. Det skulle ju vara över på fem veckor, lovade han.
I stället har konflikten nu pågått i över ett halvår och den hänger som ett mörkt moln inför höstens amerikanska mellanårsval. Republikanerna riskerar betala priset där för Trumps impopularitet, och kriget är viktig förklaring till hans usla opinionssiffror.
Men det är också sant att kriget inte heller gått som Irans ledare hade räknat med. Det snabba beslutet att stänga Hormuzsundet var ju på många sätt deras mäktigaste vapen.
Något som aldrig hänt förr. Sundet genom vilket en femtedel av världens olja transporterades var plötsligt stängt.
Det har spekulerats många gånger om detta domedagsscenario. De antogs att det skulle leda till skyhöga oljepriser och orsaka enorma skador på världsekonomin.
Så USA skulle tvingas backa. Priset skulle bli för högt. Men så har det inte blivit.
Oljepriset steg mycket riktigt under krigets första veckor men inte till katastrofala nivåer. Ja, trafiken genom sundet krympte snabbt ihop, förutom då för Irans egna oljetankers som i början kunde fortsätta segla igenom.
USA införde dock redan i april som motdrag en blockad mot iranska oljefartyg. Den lyftes när länderna skrev på en avsiktsförklaring i juni, men blockaden återinfördes när vapenvilan bröt samma några veckor senare.
Sedan dess är det i praktiken totalstopp för Irans oljeexport till havs. Hormuzsundet är stängt för Iran.
En iransk oljetanker står i brand efter en amerikansk attack.
Foto: X
Öppna bild i helskärm
Däremot fungerar inte Irans försök att stänga sundet för annan trafik så bra längre. En hel del fartyg kommer numera igenom med hjälp av amerikanska flottan och genom att de seglar nära den omanska sidan av sundet med alla signalsystem avstängda. Minor har också röjts.
Trump påstår att USA har total kontroll över Hormuzsundet men det stämmer inte. Men tillräckligt kommer igenom för att oljepriset kan hållas inom förvisso höga, men acceptabla gränser.
Enligt TankerTrackers.com – som kartlägger sjötrafiken – har cirka fem miljoner fat olja per dag transporterats ut genom Hormuzsundet de senaste veckorna. Lägg därtill cirka 2,5 miljoner fat som går ut från andra hamnar vid Omanbukten och Röda havet dit oljan först går via pipelines.
Annons
Den oljeexporten börjar närma sig hälften av vad den var före kriget. Samtidigt får alltså inte Iran ut något alls.
Visst, Iran kan exportera en del via järnväg och tankbilar men det är en bråkdel av vad de exporterar till sjöss. Och oljeinkomsterna står för cirka en tredjedel av Irans statsbudget.
Irans mer moderate president Masoud Pezeshkian, har medgett i tv-intervjuer att det är klart att sanktionerna mot Iran har effekt, att de ställer till problem.
”Försöka trappa upp konflikten”
Men det är inte han som bestämmer. Och inget tyder på att regimen är på väg att ge vika. Blockaden svider och kommer snart att svida än mer, men sanktioner har Iran länge levt med.
Irans ledare vet förstås också att kriget är impopulärt bland amerikanska väljare, så det ligger inte i deras intresse att ge vika före valet i november och därmed ge Trump en seger.
En del analytiker fruktar att Irans ledare tvärtom kommer att försöka trappa upp konflikten om de verkligen känner sig hotade.
Men den mer optimistiska kan peka på hur andra regimer som verkade stabila och osårbara, slutligen snabbt kollapsade. Säkert är att det ekonomiska trycket på Iran nu ökar.
Historien visar att inget är uteslutet.