Den schweiziska författaren Christian Kracht brukar läsas som Europas stora nihilist.

Victor Malm läser ”Air” och upptäcker en moralist som letar efter en ny väg för romanen.

Schweiziska Christian Kracht är den tyskspråkiga världens största författare.

Foto: Christine Olsson / TT NYHETSBYRÅN

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Christian Krachts nya roman ”Air” kan vid en första anblick framstå som en rebus, så noggrant konstruerad att varje vardaglig detalj tycks utge sig för att vara del av en ledtråd i en svår gåta. Men jag tror inte att den ska läsas så.

Öppna bild i helskärm

Schweizaren Kracht är en av den tyskspråkiga världens mest betydelsefulla författare, som äntligen fick en stor svensk publik med den åksjuka ”Eurotrash” 2022, som tryckte skräpet från 1900-talets europeiska historia i läsarens ansikte. Sedan debuten med ”Faserland” – systerbok till ”Eurotrash” – har många kallat Kracht nihilistisk, i Tyskland anklagades han rentav för att flirta med fascism i den roliga ”Imperium”, men jag uppfattar honom snarare som en moralist som låter ironin göra romanernas grundvatten grumligt. Han avfärdar inte världen, han vill den väl.

Känslan av rebus när man läser ”Air”, viljan att förstå vad den egentligen handlar om, beror på att Kracht är en sanslöst skicklig författare, som vet att skriva sina meningar med nödvändighetens auktoritet. Och den förstärks av att berättelsen är så enkel. För visst måste denna stora europeiska författare, mena något annat, något stort, något mer sociologiskt och politiskt, med den? 

Det beror på hur man ser det. 

”Air” handlar om inredningsdesignern Paul som lever på och arbetar med ytor. Han fixar inte kontor eller rika människors hem utan bostäder som ska hyras ut eller säljas – ett slags kommersiella utställningsrum. Han skapar fiktioner, bilder av ett liv som hans kunder aldrig kommer att leva, och i det är han framgångsrik. Kunderna uppfattar honom som ”en magiker som hjälpte dem att överlista livets entropiska, fruktansvärt deprimerande tillstånd”, vilket nog bör läsas som Krachts sätt att i denna roman klä författarens arbete i ord. 

Han är en människa av 2020-talet som desperat försöker bli en definitiv person genom att noggrant välja vad han konsumerar.

Paul älskar ting och kan, i brist på ett bättre ord, kallas för en sorts hipster, som hellre än att äta fabriksbakat bröd cyklar en timme genom duggregn för att köpa surdegsversionen. Han skär det med en speciell kniv från Kyoto. Brer syrat smör på skivan. Han är en människa av 2020-talet som desperat försöker bli en definitiv person genom att noggrant välja vad han konsumerar. Han lever ett stilla liv ensam i en av världens ändar, Stromness på Orkneyöarna, och hoppas på ingenting särskilt. Inga stora berättelser finns kvar. Bara detta gråa karga landskap.

Bredvid historien om hur han åtar sig ett uppdrag att måla en enorm datahall i Stavanger vit löper en annan, förlagd till en värld som liknar vår, men ändå inte riktigt – en sorts fantasyplats som tydligt hämtar drag från genrens klassiker, inte minst ”Bröderna Lejonhjärta”. I denna berättelses början har den nioåriga flickan Ildr har just förlorat sin mamma i en pest och råkar skjuta en märklig främling med pil. Hans magiska kunskaper hjälper henne att hålla honom levande. Snart visar det sig att han är efterlyst av denna världs onda hertig, och de beger sig på flykt söderut.

Annons

Ting från den ena berättelsen återfinns i den andra; de rimmar med varandra, men inte perfekt. En gammal målning av James Archer föreställande trollkarlen Merlin och riddaren Lancelot som hänger ovanför Pauls cykel är en bild av huvudmotivet i den andra berättelsen; i början av boken hittar Paul en broschyr om tillverkning av keramikvapen med 3D-skrivare, och senare använder främlingen och Ildr en sådan pistol för att freda sig mot hertigens män. Det är denna ekande sammansatthet som väcker tankar om romanen som rebus, som vore Christian Kracht en arvtagare till en kalibrerande postmodernism av Umberto Ecos typ, men det är han inte. 

”Air” är en märkligare sak än så. Kracht arbetar med resonans: motiv som återkommer utan att stängas till symboler – och som skapar en sorts stämningsnärvaro. Ekona mellan romanvärldarna fungerar inte allegoriskt eller metaforiskt, alltså inte för att skriva en bestämd betydelse, utan som ett sätt att skriva världen tjock av mening. Kracht skapar en litterär musik som inte ska lösas upp i ett budskap, utan klinga i läsaren. En berättelse om ensamhet, gemenskap och död, att få ett fäste i världen, som på porlande prosa flyter in i mitt medvetande och fastnar som en melodi, klassisk från början. 

Victor Malm jämför Christian Kracht med Karl Ove Knausgård.

Foto: Thomas Karlsson / DN TT NYHETSBYRÅN

Öppna bild i helskärm

I detta påminner ”Air” om Karl Ove Knausgårds mer maximalistiska projekt i sviten om ”Morgonstjärnan”, som också arbetar med motivvariationer och betydelserim som undandrar sig symbolisk tydning och i stället sväller till en egen värld. En skapelse som, ytterst, inte försöker svara på vår världs frågor, utan resa nya – egna. 

Främlingen i fantasyberättelsen är dock Paul. Det är ingen gåta; det är uttalat. När han besöker den stora datahallen i Stavanger träffar en gigantisk solstorm jorden, och han försvinner. Strax därefter får han sällskap av sin uppdragsgivare, som efter Pauls försvinnande råkar ta livet av sig. Tillsammans med Ildr och en socialistisk enklav halvmänniskor i det kalla, steniga, karga syd – som påminner om Pauls nordliga gamla hem i Stromness – utkämpar de en sista strid mot den onda hertigen. 

Ja, det är en parodiskt stor berättelse som Kracht tvingar dessa postmoderna människor att genomleva, men inte, som jag läser romanen, för att kontrastera, diagnostisera och kommentera den meningstömda och ensamma tillvaron på 2020-talet. ”Air” är mer anspråksfull än så. Genom språk och former som borde vara förbrukade skriver han en berättelse om ensamhet, kärlek och död som inte avslöjar sina hemligheter ens för den mest insisterande av läsare. Kracht har lyckats överlista världens entropiska, ensamma tillstånd och skapat mening, en roman som säger ja till livet och låter sina människor etablera förbindelse med världen och varandra. En sorts etik, en humanism som inte förklarar utan dröjer kvar. 

ROMAN

CHRISTIAN KRACHT

Air

Översättning Anna Bengtsson

Ersatz, 204 s.

Visa mer

Victor Malm är kulturchef på Expressen.