Malmö FF:s säsong är ett fiasko. 

Föreningens medlemmar borde inte bara rikta udden mot sin tränare, utan ställa allvarliga frågor om hur klubben använder sina pengar. 

MFF har haft ett tungt 2025.

Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN

Henrik Rydström.

Foto: Andreas Hillergren/TT / Andreas Hillergren / TT NYHETSBYRÅN

Noa Bachner

När Viktor Gustafson pressade in Mjällbys tredje mål med minuter kvar var det inte konstigt att det buades. Hans lag hade anlänt till de regerande mästarna i Malmö med i runda slängar fem tusen olika mätpunkter som gjorde hemmalaget till gigantiska favoriter. Och ändå såg det ut som det gjorde.

Ett lag på planen fungerade. Det vann. Det andra gjorde det inte, och förlorade.

I går var det dags för nästa smocka. Den här gången mot en överlägsen motståndare i FC Köpenhamn. Den som såg matchen såg att det inte rörde sig om någon vanlig förlust, utan ett fotbollslag som balanserat farligt nära ett sammanbrott under en tid och nu inte kunde hålla emot längre. 

Malmö FF:s Jens Stryger efter tisdagens möte med FCK.

Foto: Andreas Hillergren/TT / TT NYHETSBYRÅN / Andreas Hillergren

MFF saknade energi, självförtroende, en gemensam idé. Och tillräckligt bra fotbollsspelare.

FCK-kollapsen stämplar säsongen som ett stort misslyckande. Alla fantasier om en segerrad som rätar ut situationen kan skrotas. Nederlaget följer också ett oroväckande långt mönster. Poängsnittet i allsvenskan (1,73) tillhör de absolut sämsta perioderna Malmö FF har presterat efter att Champions League-rikedomarna trillade in 2014. Det rör sig heller inte om otur. Flera underliggande siffror – hur bra chanser laget skapar och släpper till i genomsnitt – visar ett fotbollslag som blivit allt svagare sedan förra sommaren.

Allt kommer – och borde – synas. 

För enkelt att bara prata om Rydström

Henrik Rydström får rikligt med kritik. Naturligtvis. Han är inne på år tre i sin roll, men utvecklingen går bakåt. Fotbollen i sig förtjänar inte den ”nyfikenhet” han så sent som i vintras beklagade sig över att aldrig mötas av i Sverige. ”Vi jämför oss inte med allsvenskan”, idén om att medierna skulle vara klubbens största utmanare och arroganta antydningar om att platsen i cupfinalen erövrades utan att MFF gjort sitt bästa – pärlbandet av liknande citat har inte hjälpt honom. 

Samtidigt är det för enkelt att bara prata om Rydström. 

Henrik Rydström.

Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN

Malmö FF borde inte jämföra sig med allsvenskan. De borde vara bättre på fotboll. De borde kanske förlora mot det rikare FC Köpenhamn, men inte på det här sättet.

Och en hel del beror på att de utan tvekan borde ha en bättre spelartrupp.

Jag ska villigt erkänna att jag trodde mer om den inför säsongen och stämde in i kören som förklarade allsvenskan ganska avgjord på förhand. Men vad som syntes under fjolårets andra halva och har märkts i etapper de senaste säsongerna har nu blivit ett tydligt problem.

Kanske är problemet Malmö FF:s

Truppen som Daniel Andersson har satt ihop sticker ut på två sätt i jämförelse med många andra. Den ena komponenten är hur stor del av föreningens rikedomar som har lagts på spelare som är över 30 år – men knappt bidrar. 

Annons

Det får dels konsekvenser för vilken fotboll laget har kapacitet att spela.

I augusti förra året föll Malmö FF mot Sparta Prag i Champions League-kvalet. I sin analys återkom Rydström till en stor skillnad. Malmö FF ”sprang förvånansvärt lite”, tyckte han, och det var en bredare fråga. Han var inne på att den gällde svensk fotboll i stort. Rydströms lag behövde ha in ”legs”, upprepade han – men nu, ett år senare, efter matchen mot FC Köpenhamn, inledde han med samma sak. Danskarna pressade och sprang bättre, fick vi veta.

Jag vet ärligt talat inte om svenska lag har det här problemet i allmänhet. Mjällby saknar inte ”legs”. Inte GAIS heller. Eller Hammarby. Tvärtom har intensiv press och löpkapacitet varit en nyckelkomponent för att rå på MFF en längre tid.

Mjällby firar på Eleda stadion.

Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG / BILDBYRÅN

Kanske är problemet Malmö FF:s? I allsvenskan sitter bara Häcken (11) med fler spelarkontrakt norr om 30-strecket. Av Malmös tio 30-plussare är sex stycken dessutom 34 eller äldre. I den kategorin återfinns sällan spelarna som är bäst lämpade att pressa och maxlöpa i olika riktningar.

Med högre ålder kommer också en annan skadebenägenhet. Ingen av Martin Olsson, Anders Christiansen, Pontus Jansson, Johan Dahlin, Oliver Berg, Oscar Lewicki och Stefano Vecchia har spelat mer än 50 procent av lagets minuter i allsvenskan. Av spelarna i det äldre gardet framträder bara Jens Stryger Larsen regelbundet.

Överhuvudtaget är de stora pengarna inte ute och presterar på planen. Vare sig Arnor Sigurdsson eller Sead Haksabanovic har spelat speciellt mycket, bland annat på grund av skador. I stället ställs ofta oproportionerligt mycket hopp till Taha Ali, 27, som gjorde ett mål i allsvenskan förra säsongen och har mäktat med lika många på årets 19 första omgångar.

Unga spelare springer oftast snabbare och mer. De skadar sig mer sällan. 

När Malmö FF väl spelar med yngre spelare – som de återkommande energiinjektionerna Skogmar och Busuladzic – är det sällan sådana man lagt sina pengar på, utan oftare akademispelare.

Gör klubben vad den vill med sina egna pengar?

Det andra sättet som truppen utmärker sig på är hur många spelare som representeras av en och samma agentur. En väldokumenterad situation, men inte mindre anmärkningsvärd för det.

Enligt databasen Transfermarkt har inget allsvenskt lag mer än fem spelare från samma agentstall på sin lönelista – utom Malmö FF. Som har tolv från HCM, agenten Hasan Cetinkayas företag.

Daniel Andersson med Henrik Rydström.

Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG / BILDBYRÅN

Enligt analysföretaget Goalunits data – som inte är helt fullständig för hela kontinenten – är det bara fem klubbar i hela Europa, fyra i Ukraina och norska Viking, som har fler spelare från en och samma agentur.

Det här är ingenting nytt. HCM har under det senaste decenniet haft hand om många spelare som kommit till, spelat i eller lämnat MFF. I samband med att Expressen granskade agenturen under 2024 poängterade Cetinkaya själv sitt nära samarbete med sportchefen Daniel Andersson.

Annons

– Ta till exempel Malmö FF de senaste tio åren. Vad jag har gjort tillsammans med Daniel Andersson. Allting har skötts via min agentur tillsammans med Daniel, sa han till Fotbollskanalen.

Han menade även att MFF är den enda klubben i Sverige han själv har kontakt med eftersom ”det är min klubb, den jag hjälper mest”.

Många av HCM-spelarna som befunnit eller befinner sig i Malmö FF har varit bra värvningar och gått vidare till bra karriärer. Men självklart måste man fråga sig hur hälsosamt det är för en klubb och dess rekryteringsstrategi med en så nära arbetsrelation till en och samma agentur.

Det spelar ingen roll vem agenten eller vilken agenturen är. Ingen annan klubb i Sverige har en situation som ens liknar Malmö FF:s. Ett så här pass stort inflytande väcker alltid frågor för föreningens förmåga att äga sina egna transferprocesser.

Gör klubben helt och hållet vad den själv vill med sina pengar?

Nu väntar rannsakan av hela apparaten

När Mjällby återsamlades i omklädningsrummet för att fira lördagens enorma seger dånade Dire Straits hit ”Money for Nothing” ut ur högtalarna.

Ett hån, förstås, men inte utan poäng.

Malmö FF är Sveriges rikaste fotbollsförening. Det syns inte på planen. Förväntningarna är ställda utifrån det ekonomiska övertaget man har på sina konkurrenter. Men om de avgörande kronorna inte spenderas på spelare som faktiskt spelar, eller orkar spela på rätt sätt, eller om truppens arkitektur är för tätt sammanflätad med en enskild agentur, då kommer pengarna inte att göra den skillnad de har kapacitet till.

Efter mardrömmen i Köpenhamn väntar rannsakan av hela den himmelsblå fotbollsapparaten. Den borde inte stanna vid tränaren.