Karin Pihl
Publicerad 23 sep 2025 kl 18.00
Det finns ingen anledning för borgerligheten och Sverigedemokraterna att gifta sig. Särboskapet fungerar utmärkt.
Ulf Kristersson kan gott fortsätta Tidösamarbetet som det är.
Foto: Stefan Jerrevång/TT / TT NYHETSBYRÅN / Stefan Jerrevang
Öppna bild i helskärm
Jimmie Åkesson.
Foto: SVEN LINDWALL
Öppna bild i helskärm
Simona Mohamsson.
Foto: Pontus Lundahl/TT / TT NYHETSBYRÅN
Öppna bild i helskärm
Ebba Busch.
Foto: Stefan Jerrevång/TT / TT NYHETSBYRÅN / Stefan Jerrevang
Öppna bild i helskärm
Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.
Karin Pihl
Relationen mellan de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna fick ingen lysande start. När det efter valet 2014 stod klart att Alliansen skulle behöva stöd av SD för att fortsätta regera stack Fredrik Reinfeldt snabbare än någon hann säga regeringskris.
Men det var över tio år sedan. Nu finns Tidöavtalet mellan Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna. Det är en överenskommelse för att fixa Sveriges akuta problem, som gängvåld, för hög migration och nedlagd energiproduktion.
Mycket av det är på rull, eller har åtminstone en utredare som kikar på det. Men nu behöver Tidöpartierna se framåt, anser Adam Danieli från den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, och Arvid Hallén, från den konservativa motsvarigheten Oikos.
Tillsammans har de lanserat ett reformförslag som de kallar Tidö 2.0. Anslaget är att ”resonemangsäktenskapet” mellan de borgerliga partierna och SD måste övergå i äkta kärlek. Samarbetet ska ta steget från kompromiss till vision.
För att hjälpa känslorna på traven har duon tagit fram en lista med förslag – en del bra, en del mer tveksamma – om allt från migration och ekonomi till miljö och bostäder.
Det är alltid välkommet med policyförslag. Men är det något att bygga ett kärleksfullt äktenskap på?
Vad är det nu det står i Matteusevangeliet? ”De är inte längre två utan ett”.
Tidösamarbetet kan fortsätta utan bubblande förälskelse. Det blir ändå inte Januariavtalet av det.
Det är tveksamt om de fyra Tidöpartierna kan bli ”ett”. De må vara överens om så pass mycket att de kan styra Sverige, men för mycket skiljer dem åt för att en ”gemensam vision” inte skulle sluta i skilsmässa.
Faran är att konflikterna mellan partierna förstärks snarare än överbyggs. Det finns ingen vits med att Simona Mohamsson och Jimmie Åkesson sätter sina nunor på en gemensam valplattform. Risken att Liberalerna skulle börja vänstra är överhängande.
Då är det bättre att fortsätta att vara särbos. Något närmare förhållande än så behövs inte. Den gångna mandatperioden har visat att det går utmärkt att leda en regering med majoritetsstöd ändå, just eftersom partierna har kompromissat och förhandlat. Huvudsaken är att de kan tänka sig att stötta samma budget.
Tidösamarbetet kan fortsätta utan bubblande förälskelse. Det blir ändå inte Januariavtalet av det.
Felet med avtalet mellan S, MP, C och L var att det var ett hopkok av motstridig politik, med familjevecka, avskaffad värnskatt och marknadshyra. Det var mer som ett grupparbete i skolan där alla ogillar varandra. Tidöpartierna fungerar i stället som ett grupparbete där alla trots allt vill ha höga betyg.
En sak har Timbro och Oikos rätt i. Politikutveckling måste till om man ska vinna val. Det räcker inte att peka på de rödgröna och säga att de inte kan komma överens.
Men den utvecklingen görs bäst i partierna.
LÄS MER: Vänstern är jättearg – men vet inte på vadLÄS MER: Hatt gick rakt i M:s listiga fälla
