Varför hatar Jan Guillou mig med den största elden i Sverige?

Anna Gullberg läser succéförfattarens nya deckare och upptäcker att hon skänkts ett föga smickrande litterärt liv i hans kommande bok.

Författaren och krönikören Jan Guillou.

Foto: JEPPE GUSTAFSSON / SHUTTERSTOCK/IBL

Öppna bild i helskärmAnna Gullberg

KOMMENTAR. Jan Guillou älskar att ha en fiende, gärna flera. Det är ett av livets måsten, lika nödvändigt som ett fint vin, en exklusiv jakt, eller en chans att sätta dit en liberal – samtliga tillfällen då han tycks känna livet rusa genom gammelmanskroppen.

Och ärkefienden är som alltid – Expressen.

Alltså är det är en lömsk Expressenjournalist som leder jakten på hans alterego Erik Ponti, i den nya löst sammansatta romanen ”Inte krig och inte fred”, den fjärde i serien om Carl Hamilton och Ponti som släpps lagom till bokmässan i Göteborg.

Avskyn mot den liberala tidningskonkurrenten är den friska syran i Guillous chablis grand cru, en liten fest i hjärtat på repeat sedan förra seklet.

Något mer överraskande är att den som utsetts till ondskans mästare, Pontis nya ärkefiende, det är jag.

Och med ett snärtigt namn – Gunnel.

Här är den verkliga kränkningen, känner jag. Ingen människa kan på allvar bli rädd för en Gunnel, även om det är moderniseringen av Gunhild, en fornnordisk stridsmö. Nä, det luktar gammal folkpartist, förnumstig småskollärare.

Är min Expressenkryptonit alltså så stark att han måste avväpna mig till en harmlös tant?

Det verkar så.

Men tant Gunnel är inte så harmlös.

”Att dom jävlarna på Expressen aldrig ringer!” skriver en ilsken Ponti/Guillou som väntar på att Gunnel ska slå numret till den fasta telefonen ute på gården utanför Stockholm.

Det har jag ju gjort från mitt hörn på den verkliga kulturredaktionen några gånger, varje tillfälle har han varit förbannad bara av att höra min röst, och till sist slängt på i indignation och vrede.

Är det samtalen som retat upp honom till bokattacken?

”Det där lät ju… stelt” kommenterade min redaktör senast. Kollegan som överhörde fick något panikslaget i blicken. Alltihop var bara för hemskt. 

”Men inte för dig! För Guillou!” förtydligade han. 

Det fick mig inte att må bättre.

Eller är det texterna?

Vi har bråkat några gånger i spalterna, men det är den skrivande människans raison d’etre vi ägnat oss åt. Det obehagligaste som finns måste väl ändå vara nån som aldrig säger emot?

Annons

Som Kajsa Ekis Ekman brukar upprepa, ”jag är intellektuell” – och då duckar alla som vet vad det egentligen betyder – en bråkstake med stort spaltutrymme.

Mordoffret i Guillous nya är en synnerligen åsiktsblek DN-recensent vid namn Niklas Töön(t?) Inte heller överraskande. Den ”malliga morgontidningen” är tvåa på Guillous svarta lista.

Jag har ändå svårt att släppa att en av landets mest legendariska skjutjärnsjournalister får ont i magen av lite kritik. Det är deppigt.

Och jag är journalisten som utan några som helst pressetiska betänkligheter skriver en rad artiklar som pekar ut Erik Ponti som mördaren.

Guillous eld för mig är den största i Sverige. ”Jag blev så jävla förbannad när jag insåg vem det var som ringde. En viss Gunnel som lade grunden för sin karriär med påstådda avslöjanden om förgripligheter som skulle ha uttalats i en moské i Gävle, hon jobbade på Gefle Dagblad på den tiden” skriver han och fortsätter: ”Efter denna journalistiska bragd fick Gunnel flytta till Stockholm och upphöjdes till särskild avslöjare på Expressens kultursida.”

Tja, det är ju en roman, då får man hitta på – och ”särskild avslöjare” låter snyggt

Jag har ändå svårt att släppa att en av landets mest legendariska skjutjärnsjournalister får ont i magen av lite kritik. Det är deppigt.

Jan Guillou, som karismatisk programledare för Rekordmagazinet på SVT, var den som tände den journalistiska elden i mitt tonårsjag på 80-talet, fick mig att drömma reporterdrömmar, och nu verkar han vilja förinta mig som Gunnel:

”Vad jag anser om henne är självklart, liksom vad hon anser om mej. Det är ingen ursäkt. Efter sextio års erfarenhet som journalist ska man teoretiskt inte kunna luras till att säga dumheter om så Fan själv ringer upp.”

Fan själv?

Jag unnar Guillou ilskan. Om ursinnet ger honom kraft att fortsätta skriva gynnas en bra sak. Men jag vill ju inte bli fruktad och avskydd. Och jag vill inte ”fördystra hans dag”, jag vill förgylla den.

Dessutom är jag Guillous skapelse. Både i verkliga livet, och i boken. Så kalla mig Gullis i stället för Gunnel. Det gör dom här på redaktionen.

Anna Gullberg är reporter och kulturskribent på Expressen. Hon gör varje fredag mediepodden Lägg ut! med Karin Olsson och Victor Malm.

LÄS MER: Nu finns det inga riktiga karlar kvar