Malin Siwe

Publicerad 13 aug 2025 kl 05.00Uppdaterad kl 05.35

Ödehus är inte en tillgång för landsbygden. Tvärtom om skrämmer de bort potentiella inflyttare. Det måste bli lättare att tvinga ägarna att riva.

Gert Wingårdh, omdiskuterad arkitekt. Uppskattad programledare.

Foto: Christoffer Lomfors / SVT / Bilden får endast användas i programpresen

Husdrömmar är inne på tolfte säsongen i SVT.

Foto: Christoffer Lomfors/SVT

När ägaren vill ha mer än köpare vill betala blir det så här.

Foto: Henrik Isaksson/TT / TT NYHETSBYRÅN

Malin Siwe

Många människor gillar att dagdrömma om att flytta. Varför inte till ett hus på landet med mark nog att hålla ett par hästar, några höns, odla potatis och grönsaker? Med pärlspont och skurgolv, kakelugn och vedspis.

”Husdrömmar” i SVT har höga tittarsiffror. Och på lokaltidningarnas hemsidor har artiklar om vilka bostadsannonser som är mest klickade hög läsning. Hus som stått tomma i åratal får regelmässigt topplaceringar.

Instagrammare som köper och renoverar ödehus har trogna följare. 

Tyvärr förväxlar många kommunpolitiker människors förströelsebehov med konkreta framtidsplaner. Med eller utan pengar från EU:s landsbygdsprogram Leader – som utläses Liaison Entre Actions de Développement de l’Économie Rurale – inventerar tjänstemän och konsulteter övergivna fastigheter.

”Lev din dröm” hette det i halländska Hylte. ”Landsbygdsdrömmar – obebodda hus” i Värmland. I småländska Markaryd drämmer man till med ”Ödehus en tillgång för landsbygdsutveckling”. ”Från ödehus till drömhus och levande landsbygd” lät det i sydöstra Skåne. 

Sverige behöver städas upp. Rivning är oftast det realistiska alternativet.

Där identifierade projektledaren nära 300 ödehus och försökte nå ägarna. Fyra hus kom ut på marknaden. Ett av dem var lanthandeln i Vallösa, som stått tom i nära 40 år. Andreas Malmgren köpte, och visst har ”Husdrömmar” varit där och spelat in. Avsnitten planeras att sändas 2027.

Projektet fick förstås positiva artiklar i flera tidningar. Och innehöll en massa workshops.

Mycket väsen för lite ull.

I Hylte fick ett tjugotal hus nya permanenta ägare under projektperioden. Runt 380 står fortfarande öde. Och folkmängden har fortsatt neråt. De senaste fem åren har kommun tappat över 600 invånare, nu är man nere på strax över 10 000.

Det finns ingen bestämd definition av vad som är ett ödehus. Men ingen är skriven där, vatten och avlopp är inte anslutet till något nät, sopor töms inte. SCB gissar att det handlar om 300 000 fastigheter.

Och de är ingen räddning för landsbygden eller småorter. Tvärtom. Hus som står och förfaller i centrum eller längs trafikerade vägar fungerar avskräckande. I större städer suckar folk över att butiker slår igen och ersätts av gymnasieskolor, fika- och hamburgerkedjor. Men hellre det än fönster som sätts igen med masonit eller tegel. Eller bara står trasiga. Så ser det ut i många mindre samhällen. 

Det är ett stort bekymmer. Tomma hyreshus, villor och industrifastigheter där skrot samlas och växter förvildas fungerar som en varningssignal. Kom inte hit, ingen bryr sig. Dessutom finns risken att ödehusen i smyg används av kriminella, för vapenförvaring och cannabisodling.

Detta borde stå i politikens fokus. Att underlätta för kommunerna att ta itu med fastighetsägare som ger fullständigt fan i sköta sin egendom. Det är alldeles för krångligt försöka tvinga de försumliga att vårda hus och tomter. Och bor de utomlands är det närmast omöjligt.

Boverket la förslag redan 2015. Men inget har hänt. Tyvärr. Kanske har också rikspolitikerna låtit sig förföras av husdrömmar och fantastiska flytterorier.

Det är dags att vakna. Sverige behöver städas upp. Och rivning är oftast det realistiska alternativet.

LÄS MER: Trygga orterna, gör det lättare riva slumkåkarLÄS MER: Hus är till för att bo i, inte för att titta påLÄS MER: Låt inte smakpolisen sätta stopp för bostäder