Noa Bachner
”It’s the history of the Tottenham.”
Giorgio Chiellinis flin vecklade ut sig. Juventus hade slagit ut Tottenham ur Champions League. Någon analys av själva fotbollsmatchen behövdes inte. Historien vände på matchen, inte Gonzalo Higuain och Paulo Dybala. Tottenham lyckas aldrig när det gäller som mest. Annat är det med Juventus.
Citatet har blivit en klassiker. Liknande karikatyrer målas upp varje gång en klubb som har en historisk loserstämpel misslyckas. Eller en med vinnar-DNA vinner.
Att förklara varför fotbollsmatcher slutar som de gör med hjälp av det osynliga kraftfältet vinnarkultur, eller motsatsen, förlorarkultur, är så populärt att andra verklighetsbilder ofta trängs undan.
Giorgio Chiellini gav en klassisk intervju efter en match mot Tottenham.
Foto: FRANK AUGSTEIN / AP TT NYHETSBYRÅN
Öppna bild i helskärm
Tottenham är ett bra case. Våren 2017 ledde Mauricio Pochettino ligans sjätte största omsättning och lönekostnader till nio raka Premier League-segrar. Hans lag vann 12 av de sista 13 omgångarna och slutade på andra plats i tabellen med 86 inspelade poäng och bäst målskillnad av alla. En lång rad spelare formligen exploderade. Främst Harry Kane.
Ändå var den vanliga skämtteckningen ute på turné efter det enda nederlaget: En uddamålsförlust mot West Ham i april.
Manchester City och deras miljarder vann. Spurs hade sumpat det.
”En stor fälla”
Vinnarkultur pratas sällan om på samma sätt när det är tvärtom.
I våras vann Tottenham, med två ligatitlar, finalen i Europa League mot Manchester United, som har vunnit 20, och vars legendar på tränarbänken, sir Alex Ferguson, en gång ställde sig i omklädningsrummet och lät avfyra ett inspirationscitat ur samma kategori: ”Lads, it’s Tottenham”.
Nu uteblev Chiellini från flödet. Förlorararvet saknades i analysen. Eftersom resultatet inte passade mytbildningen.
I våras vann Tottenham Europa League.
Foto: Paul Terry / TT NYHETSBYRÅN / © Represented by ZUMA Press,
Öppna bild i helskärm
Vinnarkultur finns. Det tror jag också. Det är omöjligt att förneka att vissa spelare och tränare har en fallenhet för att maxprestera när mycket står på spel. Och andra mindre. Derbymatcher, finaler, sexpoängsbataljer. I vissa fall kan också en oroskänsla sprida sig i en klubb över tid, något som gör att historiens vingslag gör sig påminda och skapar en osäkerhet. Eller tvärtom: en trygghet.
Lockelsen att hala fram idén om ”vinnarkultur” är på ett sätt begriplig. Det är ju enkelt, och passar bra för den som vill förminska en motståndare.
Men det är också en stor fälla.
Allsvenskan 2025 innehåller flera bra exempel på varför.
”Finns två stora problem”
För Malmö FF ser 2025 ut som ett uppvaknande. Saker de trodde fungerade fungerar inte.
Efter helgens nederlag hemma mot Djurgården var det intressant att läsa vad Pontus Jansson, den mest felsökande rösten runt hela MFF, hade att säga.
Annons
– Vi snackar om vinnarkultur och att det sitter i väggarna. Men det blir så plastigt också. Det sitter inte i väggarna. Det sitter i gruppen, i organisationen. För tillfället har det blivit massa tomma ord, slog han fast.
Här är grejen. Det finns två stora problem med idén om vinnarkultur. Det ena är att den ofta framställs som ett permanent tillstånd, att just vinnarkultur, till skillnad från alla andra kulturer, inte kan förändras.
Pontus Jansson ifrågasatte Malmö FF:s vinnarkultur efter matchen mot Djurgården.
Foto: MATHILDA SCHULER / BILDBYRÅN
Öppna bild i helskärm
Det andra problemet är att idén om vinnarkultur drar fokus från arbetet med att förbättras. Ofta låter ”vinna” som ett direktkommando för att nå själva resultatet. Processer, långsiktigt arbete, det spelar mindre roll. Vinnandet är en metod i sig.
Jansson fortsatte att rikta blicken åt samma håll.
– Malmö FF vinner inte titlar av sig självt, inga matcher vinns av sig självt, framför allt nu när andra lag börjar göra det riktigt bra på och utanför planen. Glappet blir mindre för varje dag som går, och det måste vi förstå.
”Hur ser berättelsen om Hammarby ut, egentligen?
Frågorna återspeglar en oroad stämning runt MFF, där flera ögon bekymrat ser vad som händer på andra håll.
Vilket för oss till Hammarby. Varför har inte Hammarby kommando i guldjakten?
Förvånansvärt många jag pratar med drar upp en karikatyr. Den påminner om Tottenham: Avsaknaden av vinnarkultur.
Här fanns chansen, men Bajen brände den.
Hammarby har slitit med det här. När deras förre sportchef, Jesper Jansson klev in i klubben var vinnarkulturen bland det första han uppehöll sig vid. SM-guldet 2001 och cupguldet 2021 ändrade inte på något. Spöket lever vidare.
Hur ser berättelsen om 2025 ut, egentligen?
Hammarby har stärkt sin ekonomi på ett hisnande sätt; spelare har sålts för ett rekordstort belopp under året. Laget har bara haft fler poäng (en mer) efter 25 omgångar vid två tillfällen – 2018 och 2019 – och är fem poäng före sitt saldo 2024.
För vissa spelar det ingen roll. Inte att Mjällby går mot allsvenskt poängrekord heller.
Guldet är bortslarvat. It’s the history of the Hammarby.
”Allt fokus ligger på förbättring”
Det värsta Hammarby kan göra är att ta in en procent av den här berättelsen.
Hela föreningen rör sig framåt eftersom man håller blicken långt fram. Allt fokus ligger på förbättring. Och allsvenskans senaste decennier erbjuder ingen tydligare framgångsfaktor än att göra precis så: Träna sig bättre, planera sig bättre, investera sig bättre.
Hammarby är hittills bättre än förra säsongen.
Foto: MAXIM THORE / BILDBYRÅN
Öppna bild i helskärm
Djurgården var utvecklingsledande i Sverige under 2000-talets början. De vann inte sina SM-guld på grund av en osynlig anda som omslöt föreningen sedan 1960-talet, utan genom en visionär intäktsmodell, systematik och investering i talang, inte minst Kim Källström.
Annons
Malmö FF skapade sina rikedomar efter spikraka utvecklingskurvor för en drös unga spelare i början av 2010-talet. Fokuset på utveckling gav dem ett lag som var långt bättre än vad man betalade för. Till slut kunde det rå på Red Bull Salzburg.
I Mjällby har inget prat om vinnarkultur dominerat agendan, utan mantrat om ”ständig förbättring”.
”Där tålamodet tryter tar pratet om vinnarkultur vid”
Andra exempel visar en annan sida.
IFK Norrköping var en framåtskridande förädlingsstation mellan 2015 och 2020. Sedan började ordförande Peter Hunt prata om ett nytt behov: Vinnarmentalitet. Rekryteringarna bytte skepnad. Saker slutade växa, och jakten på en trollformel sänkte både ekonomi och sportslig kapacitet.
En liknande förändring syns i Elfsborg just nu. Mellan 2018 och 2024 leddes laget av Jimmy Thelin med ett renodlat fokus på att förbättra saker. Thelin hade en hel bank med dokumentation som visade hur Elfsborg blev bättre. Han avskydde prat om vinnarkultur, utan såg framgång som en naturlig följd av förbättring. De kom snubblande nära ett SM-guld.
Jimmy Thelins Elfsborg kom snubblande nära ett SM-guld 2023.
Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN
Öppna bild i helskärm
Efter Thelins avsked har arbetssättet ändrats. Pengar läggs nu på mer färdiga spelare. Intrycket är att en mer stressad jakt på resultat har inletts. Tiden av värdeskapande är förbi.
Scenariot går igen. Där tålamodet tryter tar pratet om vinnarkultur vid.
Och tvärtom. Där föreställningen om vinnarkultur spricker uppstår ofta ett tomrum, som i Malmö FF.
I Malmö vinner man. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra samma sak, och i samma andetag skuffas idén om ”hur” undan.
Man vinner. Tills man inte gör det, och behöver hitta ett sätt att göra det. Nu står deras lagkapten och river sönder beskrivningen av sin klubbs största styrka. Han vill prata om det verkliga innehållet i en vinnande klubb.
Hans chefer borde lyssna på honom.