Jag förstod att något håller på att hända i psykiatrin när jag såg den provokativa titeln på tidningen Sjukhusläkarens temanummer i vintras: ”Dags att skrota NPF-begreppet?” På nio uppslag diskuterar en självkritisk psykiatrikerkår hur tokigt det blivit med diagnoserna autism och adhd (NPF). Och det är inte kreti och pleti som uttalar sig: Ordföranden för Svenska psykiatriska föreningen varnar för att man medicinerar livspussel och prestationskrav, läkaren som förde in NPF i svensk vuxenpsykiatri och startade den första adhd-mottagningen säger att det var ett misstag och ordföranden för statens så kallade kunskapsstyrning för psykisk hälsa ifrågasätter att allt handlar om diagnoser i stället för stöd och hjälp.
Det märkliga med diagnoserna adhd och autism är att väldigt många verkar ha fattat tycke för dem. Så är det inte med andra psykiatriska tillstånd. Det stora trycket på utredningar har lett till enorma undanträngningseffekter av klassiska patienter med svårt psykiskt lidande: djup depression, psykos, mani, beroende.
De senaste veckorna har fyra självkritiska böcker om psykiatri nått bokaffärerna: ”Diagnosernas tid” av psykologen Martin Wolgast, ”Är jag sjuk i huvudet?” av psykiatrikern Behroz Dehdari, ”Generation trauma” av psykiatrikern Christian Rück och ”Vem är normal?” av filosofen Fredrik Sveneaus. Författarna tar ett kliv tillbaka, överblickar fältet och ställer frågan: Hur blev det så här? Varför formuleras livets svårigheter alltmer i psykiatriska termer? Och hjälper eller stjälper psykiatrin? Fler får diagnoser, fler får läkemedel, men ändå verkar lidandet öka.
Men efter många miljarder nerplöjda i studier står vi fortfarande och stampar
Läsaren får åka med till när psykiatrin i slutet på 1900-talet försökte strama upp sin vildvuxna flora av diagnoser och psykologiska teorier genom den så kallade DSM-bibeln (Diagnostic and statistical manual of mental disorders). Lidande omvandlades till kriterier och ”symptom”, antalet ”disorders” ökade kraftigt, förhandlades och skrevs om mellan de olika utgåvorna. Homosexualitet slutade vara en psykisk sjukdom (efter väldig debatt och en konferenskupp av en maskerad homosexuell psykiatriker). I den senaste upplagan återfinns den psykiska störningen female orgasm disorder.
Även om DSM:s historia med alla ideologiska turer, kopplingar till läkemedelsindustrin och amerikanska försäkringsbolag är välkänd och omskriven är det märkligt hur idén om kriterier som en ”sann” karta över det mänskliga psyket har etsat sig fast. Skaparna såg manualen som en transportsträcka mot mer vetenskaplig psykiatri som skulle komma – i framtiden. När jag gick på läkarlinjen var jag, såsom många, övertygad om att vi snart skulle hitta den biologiska förklaringen bakom det psykiska lidandet: DSM skulle ersättas av blodprov, ryggmärgsvätska, gentest, röntgen. Svaret var inom räckhåll.
Men efter många miljarder nerplöjda i studier står vi fortfarande och stampar. Tre av de fyra författarna menar att den psykiatriska biomedicinska modellen befinner sig i kris. Vi har inte hittat några robusta bevis för ”kemisk obalans” i hjärnan vid psykiskt lidande – serotoninhypotesen är obevisad (men älskad i kulturen). Vi har inte hittat röntgenförändringar i hjärnan som stämmer med de diagnoser vi formulerat. Och den genetiska forskningen har gått vilse.
Det som kallas ”the missing heritability problem” handlar om att man i tvillingstudier kom fram till att personlighetsdrag och psykiskt lidande är enormt ärftligt – upp till 70 procent. Men när man senare gjorde genetiska studier fick man helt andra siffror: bara några procent av hur vi människor är kan förklaras av generna.
Tvillingstudier har varit en vetenskaplig helig graal, vars resultat betraktats som sanning. Men hur många enäggstvillingar som separeras vid födseln och växer upp i olika miljöer kan det egentligen finnas, frågar sig Roland Paulsen i sin nya bok ”Avbegåvad”.
Äntligen någon som säger emot psykiatrikern Anders Hansens tv-säljiga förenklingar …
Inte så många, hävdar han, och går till botten med idéerna, spårar dem till sitt ursprung och kritiserar originalstudierna. Paulsens bok är ett välkommet tillägg i den psykiatrisjälvkritiska diskussionen. Äntligen någon som säger emot psykiatrikern Anders Hansens tv-säljiga förenklingar att ”din hjärna och dina gener bestämmer över dig”. Ingenting är fryst, inte din begåvning, inte dina diagnoser, och absolut inte ditt IQ, menar Paulsen. Kanske kan boken läsas som ett svar på psykiatrikern Marcus Heiligs ”Ett utstakat öde?” som kom i våras.
Nej, generna i hjärnan går runt i en kropp, i en människa, i ett samhälle. Människan befinner sig i en materiell verklighet, och som Wolgast övertygande visar i sin bok är försummelse och våld i barndomen, mobbning och fattigdom enormt starka riskfaktorer för ett psykiskt lidande som skär över alla diagnoskategorier, från adhd till ätstörning till psykos. Var är diskussionen om detta? Hur kan man landa i att mer pengar till BUP ska vara bot för ledsna barn i socioekonomiskt utsatta områden?
I en kultur där människor alltmer har anammat psykiatrins lins på sig själva vill höstens författare avpsykiatrisera oss. Sveneaus tycker vi ska prata om existentiellt lidande och existentiell motståndskraft och för det behövs gemenskap och mening. Rück för en lågmäld och inte särskilt lyckad kamp mot det meningslösa begreppet ”psykisk ohälsa” sedan flera år, och menar att de flesta människor upplever hemska saker men kommer hela ut på andra sidan. Dehdari dyker på djupet i läkemedelsbolagens studier och landar i samma slutsatser som Wolgast: Vi kan inte medicinera bort samhällsproblem och livsförhållanden. Vi kan inte ge alla ledsna antidepp, alla stökiga ungar tjack.
Många pratar nu om adhd som en kultursjukdom, ökningen är orimlig – kan femton procent av alla barn (ett av sex!) verkligen ha ”fel på hjärnan”? Sveneaus beskriver diagnoserna som kometer över kulturens himmel – med en ”sann”, inre, hård kärna, som lätt får en stor svans.
Men vad skulle hända om den självkritiska psykiatrin faktiskt kommer fram till att skrota, eller omformulera, NPF-begreppet? Hur ska människor som identifierat sig, förstått sig själva, känt sig sedda, accepterat förklaringen diagnosen erbjuder, kunna ta in en vetenskapsteoretisk diskussion om att diagnoser kommer och går?
Författarna gör varsitt tappert försök, men deras böcker är lika mycket riktade till kåren. Och kåren har svarat. De senaste veckorna har debattartiklarna stått som spön i backen och tonläget är högt, framför allt rörande de olika aspekterna av adhd-diagnosen. Psykiatri väcker minst sagt känslor. Men att avfärda dessa författares försök till en nyanserad och självkritisk diskussion som ideologisk 70-talsflummig antipsykiatri är bara dumt. Vi är långt ifrån en sann förståelse av det psykiska lidandet. Lite ödmjukhet och erkännande av okunskapens vida fält från alla tvärsäkra hade varit hedervärt.
Fanny Nilsson är läkare och opinionsskribent.
Fakta
BÖCKERNA
• Generation trauma: blir vi skörare i en tryggare värld? Christian Rück, Albert Bonniers förlag
• Vem är normal?: så blev diagnoser vår nya livsmening, Fredrik Sveneaus, Fri tanke
• Diagnosernas tid: hur psykiatrin format vår syn på lidande – och oss själva, Martin Wolgast, Norstedts
• Avbegåvad: en essäberättelse om arv och miljö, Roland Paulsen, Albert Bonniers förlag
• Är jag sjuk i huvudet?: om diagnosens makt och maktens diagnoser, Behroz Dehdari, Viksjö gård idé och förlag
Läs mer Café Bambino: Lena Dunhams bebis, surrogatindustrins brister och språket är en vild häst