Publicerad 13 aug 2025 kl 21.54Uppdaterad kl 22.04
Miss Li rusar in i platåskor som bara en dödsföraktande popstjärna vågar närma sig.
Frågan är om hon någonsin varit så helgjuten som på Gröna Lund?
En bild från en tidigare Miss Li-spelning på Gröna Lund.
Foto: Mattias Hansson/TT / Mattias Hansson / TT NYHETSBYRÅN / HGbild
Miss Li på Gröna lund
Bäst: ”Maraton”, kan man få önska sig det soundet på allt framöver?
Sämst: Ikväll fokuserar vi på det positiva.
Överraskande: Att hon inte bryter en höft, vrickar en fot, bryter ett knä i de skorna. Respekt.
Stämning: Luften är tjock av mjukglass och churros, det är sommarnatt. Hur kan det vara något annat än toppen?
Spaning: Finns det någon som är mer modern Svensktoppen-pop än Miss Li?
Visa mer
Att lyssna på radio nuförtiden har blivit som att avlyssna en gruppterapi mellan ett gäng dysfunktionella. Herregud har vuxna artister verkligen så kaosiga liv som de påstår? Ligger de inte nakna i en cell (Bolaget) så tjötar de utanför ett fönster klockan kvart i två (Tjuvjakt).
Men genrens grand lady heter dock givetvis Miss Li. Snälla nån, hon var vaken varje natt och drack varje slatt medan de andra låg i vaggan.
Hon kom som ett yrväder en aprilafton för snart 20 år sedan och hon hade säkert inte ett höganäskrus i en svångrem om halsen men hon var festglad och hamrade på pianot som vore det en kabarékväll i Borlänge, detta Dalarnas Liverpool om man i stället för hamn kan tänka sig Trafikverkets huvudkontor.
Äsch jag babblar på nu. Men det jag vill säga är att satan så bra hon blivit?
Från sekunden som den 42-åriga sångerskan dundrar in iförd skyhöga platåboots – herregud har hon tilläggsförsäkring för de där skorna? – är det med siktet inställt framåt. Inget såsande, inga mellannummer. Miss Li bara kör, uppbackad av sitt band, perfekt slingat med blås och fiol. Det här är inget för depparjeppar från Eskilstuna, nej detta är livsbejakande lev-nu-dö-sen-rock.
Kan vi prata om hennes röst? Vilken mäktig pipa hon har.
Jag minns Miss Li från begynnelsen i mitten av 00-talet, en hoppetossa i ett naturbarns kostym. Mer än aningen irriterande. Nu är hon en fullfjädrad artist i paljetter och glitter. Solglasögon och stayups. Jag tänker på Tina Turner som rusade fram och tillbaka iförd stilettklackar vid över 70 plus fyllda. Nog är det där Miss Li kommer att vara trettio år fram i tiden? Bästa hämnden på alla hatare är att vara sitt bästa jag i paljettbody.
Förlåt en uråldrig rockreferens men Tina var ändå från rockens begynnelse och när Miss Li tar på sig soulkavajen i ”Love hurts” låter det som om hon haft minst fjorton sorger och fyrtiosju svåra år i bagaget. En sliten gammal kvinna – jag menar bildligt – vid en bardisk. Det låter ursnyggt. Man vill köpa henne en whiskey till för att läka alla de där ärren i hjärtat.
Bandet köttar på i den mäktiga Pugh Rogefeldt-covern ”Här kommer natten”, Miss Li ryar, scenlamporna blixtrar. Det är folkligt som en Ikea-meny men bara en idiot skulle leta fel här.
Hon sjunger om allt från Gud till sina ex, sprutar ut sig hit efter hit, hivar ut såväl konfetti som merchandise och när ”Dancing the whole way home” har tagit slut ställer hon sig upp på pianot. Ett klassiskt rockbeteende javisst – men så är också Miss Li en stjärna.