Publicerad 26 sep 2025 kl 14.00Uppdaterad kl 15.49

I en ny bok ger sig Staffan Heimerson, 90 år, ut på vägarna för att förstå Europa.

Torbjörn Nilsson minns hur det var innan algoritmerna koloniserade tidningarnas själ.

Staffan Heimerson, 90, beger sig ut på vägarna i Europa.

Foto: Privat/Pressbild

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Expressen startade den 16 november 1944. Kriget var på väg att ta slut och allt skulle bli nytt, också språket. Det skulle vara hårdkokt – alltså lätt – och gärna kombineras med modern teknik. I den nya tidningen hette artikelserierna saker som ”Östblocket genom vindrutan”. Bilismen var häpnadsväckande. Från förarsätet blev vyn helt ny.

”Det ansågs ge en direktkontakt med en brutal verklighet”, skriver Anders Ehnmark i den vackraste text som författats om tidningen.

Öppna bild i helskärm

80 år senare ger sig färske Expressen-rekryten Staffan Heimerson, 90, ut på en roadtrip genom Europa.

Bilismen är inte så het.

Men Heimerson är det.

Han kör serpentiner i Alperna, till Lampedusa, han följer flyktingarnas vägar, trycker in sig i en gammal Trabant i Östberlin och diskuterar språkförbistring med tanter. Han vet att det finns en story – Europa klämt mellan Putin och Trump – och tar sig ut för att berätta den.

Han är inte fullt så hårdkokt som Expressen-idealet, har väl aldrig varit det. Inte lika varm i hjärtat som Aftonbladets gamle mästare Dieter Strand heller. Mer lättjefull. Det är party där Heimerson drar fram. Hans ordförråd är underbart. Tre rader in i boken är han ”yr i bollen” och ser en ”snitsig servitris”.

Vem skriver så?

I dag?

På omslaget sitter han i hatt med en dialogtelefon och ryter in något häpnadsväckande till centraldesken.

Förlåt en människa, det är för fattigt.

Herregud, tänk när det fanns en centraldesk! Ett skrivbord i mitten av redaktionen och en stol där den för tillfället allsmäktige redaktören satt och hade stora idéer om löp och vänsterkryss och vad som skulle vara stort och vad som skulle vara smått.

Jag började med att framkalla rullar i mörkerrum och springa med dem till ett diesellok för vidare transport till centraldesken i Vimmerby. Jag minns vad en riktig deadline var.

Nu är det non-stop-jävla-publicering hela tiden. Pushar som måste ut. Oavsett om det har hänt något stort eller inte. Mata mobilen! Något nytt folk kan skrolla sig förbi! Det har blivit jobbet. Angelägenheten värderas av en algoritm. Angelägenheten – tidningens själ – har överlåtits till kunden till och med, man erbjuder förstås personalisering, så att läsaren verkligen ska känna sig trygg med att aldrig behöva mötas av något som är nytt på riktigt. Det ska bara vara rubriker av det slag som läsaren tidigare har klickat på, möjligen läst, kanske skrollat.

Förlåt en människa, det är för fattigt.

Annons

Och demokratiskt illa.

Jag fattar att maskinen är smartare än jag, men den är också förbannat förutsägbar. Jag skulle offra höger lillfinger – och förmågan att snabbt skriva de för svenska språket väsentliga bokstäverna Å Ä P och Ö – om jag kunde vara så nyfiken vid 90 års ålder som Staffan Heimerson är.

Nyfikenhet är en reporters enda riktiga kapital. Det är en fråga om humanism egentligen.

Heimerson är aldrig förutsägbar.

Hans Brysselkapitel är tunt. Det är synd. Han borde helt ha ägnat sig åt Ursula von der Leyen. Han avslöjar sig som svensk. Bara svenskar har med 700 tecken statsvetenskaplig förskolekurs så snart de ska skriva om EU.

I övrigt är allt störtläckert.

Han är en gammal gubbe som skriver på ett gammalt sätt. Han tar sig mödosamt till Rumänien och ser med egna ögon hur vetepråmarna finner en ny rutt genom Svarta havet för att undvika rysk eldgivning. För kriget har ju inte tagit slut och tiden är kanske ändå inte så ny.

En grabb att satsa på, definitivt.

En människa som på roadtrip med självklarhet tar sikte på Bosco Gurin, alpbyn som saknar vägar, och Pontevedra i nordvästra Spanien, staden som var först med att förbjuda biltrafik. Ett sinne som fortfarande är öppet.

Jag vet inte vad mer man kan begära.

Det är oupphörligt roligt att vara i Staffan Heimersons sällskap.

Hur kul har ni det i algoritmernas tid?

SAKPROSA

STAFFAN HEIMERSON

Oj, oj Europa! En murvel upptäcker en kontinent med för mycket av allt.

Lind & Co, 230 s.

Visa mer

Av Torbjörn Nilsson

Staffan Heimerson är medarbetare på Expressens kultursida och därför recenseras hans bok av Torbjörn Nilsson, författare och politisk reporter på Svenska Dagbladet.