I söndagens Agenda intervjuades en grupp socialdemokrater om varför partiet gjort sitt sämsta valresultat under perioden 1911–2026. Först ett inslag med den tidigare socialdemokratiska riksdagsledamoten Veronica Palm och S-studenternas ordförande Elfva Barrio, därefter en studiodiskussion med Daniel Färm från Aktuellt i Politiken och Daniel Suhonen från den vänsterlutande tankesmedjan Katalys. Frågan som togs upp var om det hade varit för stort fokus på att tala illa om motståndarna i Tidö och för stor fixering vid Magdalena Andersson som person.

Och så kom den – den riktigt slitna talepunkten. Att SD vid en Tidövinst hade kammat hem tolv ministerposter.

Det här var något som Magdalena Andersson, Tobias Baudin och flera andra i S-toppen försökte trumma in i svenska folket gång på gång under valrörelsen: att om SD skulle komma in i regeringen skulle SD ta över den. Tolv ministrar är hälften av 24, det antal ministrar som fanns i regeringen Kristersson.

I Aftonbladets utfrågning förde intervjuaren in siffran 12 till 14. Åkesson svarade att proportionalitet var utgångspunkten, men att ministerposter kunde bytas mot sakpolitik. Det ledde till rubriken ”Åkessons mål: 12 till 14 ministerposter”. Redan då var siffran överdriven som proportionell tilldelning: med M kring 17 procent och SD kring 20 i opinionsundersökningar pekade fördelningen av 24 poster snarare mot tio–elva SD-ministrar, när även KD och L räknades in.

Men vad säger då valresultatet?

Om omkring 25 000 av de röster som gick till S, V, MP och C i stället hade gått till Tidöpartierna, hade Tidö blivit det större blocket.

Utgår vi från partiernas faktiska valresultat och fördelar 24 ministerposter efter deras andelar av de samlade Tidörösterna, hade SD fått runt åtta ministerposter. Alltså inte tolv eller fjorton.

Fördelningen hade sett ut så här:

Moderaterna – 10 ministrar, inklusive statsministern
Kristdemokraterna – 3 ministrar
Liberalerna – 3 ministrar
Sverigedemokraterna – 8 ministrar

Nu är det givetvis ingenting som säger att en eventuell Kristersson II-regering hade fördelat ministerposterna exakt efter röstandelarna. SD hade kanske prioriterat fler ordförandeposter i utskotten och en hel del sakpolitik, så det kanske hade landat på fem–sex ministrar i slutändan. Det går givetvis inte att säga.

Men några tolv ministrar följde inte av en proportionell fördelning. Varken med opinionssiffrorna då eller med valresultatet nu.

Ändå är det precis detta som sägs i Agenda-studion, återigen. Och även nu får påståendet stå oemotsagt.

Och en lögn som upprepas tillräckligt många gånger tenderar att bli till en allmän uppfattning.

Johan Romin är Fokus reporter