Viktor Gyökeres. Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN
BUKAREST. Regeringskris, svajig ekonomi, fotbollslandslag utan ryggrad och riktning.
Ja, och på andra sidan står Sverige.
Det känns rätt bra.
Från kärleksmarinerat fredagsfirande i Zenica till en kaosmåndag i Rumänien. Vi vet inte helt och fullt hur ett svenskt landslag kommer ur den här hösten, men vi kan redan slå fast att det är vida landskap de rest över.
I Bosnien doppade de fötterna i Edin Dzekos avskedsfest, en av den moderna fotbollens största och vackraste ambassadörer tackade för sig, och en svensk svängdörrselva kom därifrån med raka ryggar och en poäng.
Nu?
Helt annat läge.
Det sägs att Bukarest är Europas mest förorenade huvudstad. Ska ha med fordonsflottan att göra, att för många och för gamla skrotbilar rullar runt på ringleder och boulevarder. Nästan hälften av bilarna är äldre än Lucas Bergvall.
Ändå känns luften lätt att andas.
Halva Arena Națională badar i sensommarsol, på den andra halvan Dif-busar Felix Beijmo och Jesper Karlström medan Viktor Gyökeres och Eric Smith bygger vidare på en oväntad vänskap. Graham Potter står femton meter därifrån och simultanler, utanför och inuti på samma gång.
Det är det här han vill ha, ett lag som trivs ihop och litar på varandra. Den här samlingen har varit ett trycktest utan dess like, hans egen form av theseusparadox där spelare efter spelare bytts ut men laget fortfarande behållit sin form.
– Vi har litat på varandra på ett bättre sätt, kontrollerat matcher med och utan boll på ett bättre sätt. Det är ett stort steg framåt.
Som Victor Nilsson Lindelöf sa igår. Han satt framför pressen och såg ut som och lät som en lagkapten igen, det är verkligen en personlighetsutveckling vi har att göra med där.
Victor Nilsson Lindelöf. Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN
Graham Potter. Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN
Victor Nilsson Lindelöf. Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN
Han var förbannad i Zenica, han var lugn här, det känns som något svensk landslagsfotboll längtat efter: Lugn. Efter tonårsfotbollen under Jon Dahl Tomasson och ett halvårs akuta operationer inför och under fotbolls-VM så finns konturer av en ny identitet.
– Vi försöker skapa en kollektiv förståelse för hur vi ska försvara, sa Graham Potter igår.
Det är inga bra slagord, inget man trycker på t-shirts, men det är ett bra recept för ett landslag med begränsade resurser.
Om vi hårdrar det: Sverige kunde varit Rumänien.
Litar på Sverige
I dag hölls möten på presidentresidenset i Bukarest, det gjordes nya försök att lösa en regeringsbildning och premiärministerkris. Jag vet inte om det bjöds på sockerkaksfika som hos talmannen, men läget verkar svårt. Budgeten sitter i kläm, statsfinanserna svajar, kreditbetyget halkar.
Och fotbollen? Inget vidare.
Gheorghe Hagi gled in som en karpatisk Tomasson, med den sorts storslagna visioner och anspråk som kommer av att ha varit ett geni på fotbollsplanen. Han pratade om att vinna gruppen, men kraschade i Solna, bytte lag och spelsätt och kraschade i Bosnien, och åkte sen tll Warszawa, vägrade förändra spelsätt efter en tidig utvisning, och fick 0–6 i nacken.
”Fuck Antifa” skriks det från muralklottret utanför nationalarenan, om det blir ett haveri till i kväll kan fotbollsguden Hagi ha gjort sig omöjlig på rekordtid.
Är det ett bra läge att möta Rumänien nu? Eller ett uselt?
Det kan vara båda delar, det beror på hur Hagis spelare bestämmer sig för att se på sin uppgift, hur moraliskt sänkta de är.
Alla svenska spelare och ledare landade i talepunkten att Rumänien minsann var bättre än Polen så länge de spelade med elva man.
Jag såg om de där minuterna, och var väl inte lika imponerad. Rumänien var okej, Dennis Man hade ett okej avslut i den perioden, Bîrligea och Băluță också. De var okej, men de gick under med Man och allt.
Låt oss utgå ifrån att Hagis lag går in och slåss för livet och hela sitt anseende i kväll. De gör det utan stora offensiva hot, men det kan vara tufft nog ändå.
Men vet ni: jag litar på Sverige.
Jag litar på Graham Potter när han pratar om kollektiv förståelse, jag tror på Victor Nilsson Lindelöf när han talar om tillit.
Jag tror på Viktor Gyökeres, mest av allt det.
Sverige kommer till en huvudstad och ett fotbollsland nersänkt i kaos och tvivel. De gör det med halta, lytta, trötta och slitna spelare som stukades av ett slutminutsmål i fredags. De gör det utan Dejan Kulusevski, Alexander Isak och Yasin Ayari. De gör det med hundra skadade och sjuka mittbackar.
Men de gör det som ett lag, ett kollektiv. Kollektivt försvarsspel, Gyökeres där framme. Löser de en kväll till kommer solen skina till november.