Hey Princess (2002) är något så ovanligt som en tecknad svensk generationsroman, en modern svensk klassiker. Med kännetecknande naiv stil skildrar Mats Jonsson sin resa från avfolkningens Bollstabruk i Ångermanland till det ständigt växande och vibrerande coola Stockholm, då på 1990-talet när staden blev en internationell scen för allting nytt inom populärkulturen. Den begåvade norrlänningen gjorde sig ett namn som svensk serieskapare med sin ohämmat nakna berättande om jakten efter berömmelsen och den omöjliga kärleken.

Mats Jonsson har återvänt till Stockholm och till sitt 1990-tal. Foto: Staffan Löwstedt/SVD/TT

Därefter har Jonsson ägnat sig åt att berätta mer präktiga och politiskt uppfodrande historier om uppväxten i Bollstabruk, utsugningen av Norrland och på senare år om samernas situation. Ett misslyckat försök att bli hemvändare slutade med att han ännu en gång fick flytta till huvudstaden. Nu när han hade passerat 50-strecket och hans Hey Princess givits ut på nytt fann han att det finns en lucka på några månader 1998 i hans epos om “det ljuva 90-talet”.

I nya Not Forever (likt Hey Princess en av Piteåbandet Popsicles låttitlar, Jonsson förutspår också Undulate kommer om 25 år) förs vi tillbaka till det sena 90-talets Södermalm där han festar med innefolket (som grabbarna från Kent och Olle Ljungström) och träffar en rad tjejer som han har mer eller ännu mer komplicerade relationer med. Ena stunden framstår den unge Jonsson som en finkänslig och kärlekstörstande kille med ordets gåva, för att i nästa stund mer eller mindre vara ett hänsynslöst och självupptaget svin.

Mycket av 90-talets dekadenta glamour framstår grisigt solkig i efterhand. På Forum härjar en ökänd kulturprofil och gör kvinnor illa, samtidigt är Jonsson redaktör för skämttidningen Mega-Pyton med en grov sexuell humor som var svensk tonårspojke djupläser. Vår (anti)hjälte dristar sig till och med att något ångerfullt häva ur sig “men gå härifrån då, feministjävel!” när damsällskapet inte uppskattar herrdominansen på serieförlaget Galagos jubileumsfest.

Livet på 1990-talet. Teckningar av Mats Jonsson. Foto: Galago

Det finns också mycket humor i tidsmarkörerna, som det faktum att det är pinsamt att Jonsson är en “sån där kille med mobiltelefon” och att man oanmält knackar på hos varandra för att svepa en folköl eller rent av slagga över. Vokabulären är också på plats, Jonsson slänger ur sig det tidstypiska uttrycket “lär ju!”, i tid och otid.

Mats Jonsson i november 1998. Foto: Claudio Bresciani/TT

Han är en god berättare, men i Not Forever saknas det faktiskt episka grepp som bar Hey Princess. Det gör historien lite lösryckt, men på samma vis berör den tafatta kärlekslösheten. Den är också ritad av en 53-årig man snarare än en 29-åring som gör ett bokslut över sina ungdomsår. Samtidigt påminns vi om att Jonsson faktiskt tecknade autofiktion i samma veva som Carina Rydberg skrev utlämnande om Stockholms kändis- och kulturliv i Den högsta kasten (1997).

I en fantastisk scen ute i krogvimlet möter den något äldre och besvärade Mats en kärleksfull flicka vars hjärta han krossade några år tidigare. Någon frågar henne sedan vem han är, hon konstaterar kyligt: “Det var ingen. Bara ett spöke från 90-talet.”