Publicerad 26 sep 2025 kl 05.00Uppdaterad kl 09.13

Andres Lokko ger ut en fjärde volym med sina samlade texter.

Jens Liljestrand läser en antologi fylld av indirekt föraktfullhet.

Andres Lokko ger nu ut en fjärde volym med samlade texter.

Foto: Olga Wirén / Modernista

Öppna bild i helskärm

Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste roman är ”Befrielsen”.

Foto: OLLE SPORRONG

Öppna bild i helskärm

RECENSION. För att parafrasera Tranströmer: ”Andres Lokko-antologierna kommer tätare och tätare som vägskyltarna när man närmar sig en stad”. De tre föregående har varit decenniesummerande, 1989–1998, 1999–2009 samt 2010–2019. Men nu ökar alltså frekvensen med en tjock bunt betitlad 2020–2024. Kan det vara popskribentens nära förestående pensionering som föranleder det patenterat konkursmässiga förlaget Modernista att på detta vis försöka kräma ur det sista ur tuben eller har Lokko drabbats av något slags grafomani? 

Enligt baksidestexten representerar den närmare 600-sidiga volymen ett ”urval” vilket öppnar för det aningen skrämmande perspektivet att det eventuellt skulle kunna existera ytterligare alster på någon orimligt energislukande Schibsted-server, som alltså anses för undermåliga för att förtjäna en andra chans ens i ett så intellektuellt utmärglat land som Sverige.

Foto: Modernista

Öppna bild i helskärm

Förlåt, men det är så frestande. Andres Lokkos mest överanvända grepp som stilist – utöver de förutsägbara gäspningarna åt alla kulturbarbarer (”Går det att diskutera mode med någon som inte vet vem den japanska streetwear-pionjären Nigo är? Är det ens värt det?”) och tristessen i Stockholm (”Som om det fortfarande skulle finnas en enda berest och modern människa kvar i denna gudsförgätna arktiska by.”) – är det indirekt föraktfulla.

Effekten uppnås medelst små inskjutna adjektiv och adverb; i en sentens som ”det kanske är lite orättvist att förvänta sig en teoretisk nyskapande revision eller uppdatering av soulhistorien från den 73-årige Bruce Springsteen” är det således ”kanske” respektive ”lite” som utgör ett slags twist i det verbala kalsonggreppet och får det att svida till på riktigt.

I de få ögonblicken av total nakenhet är hans texter smått oslagbara.

Problemet uppstår när allting ska underkastas samma brasklappar, när en osannolik scenupplevelse med Suede måste vara en ”ganska osannolik scenupplevelse”, när perfekt popmusik av Håkan Hellström reduceras till ”smått perfekt popmusik”, när skribenten vill geniförklara Emma-Jean Thackray men bara förmår göra det ”lite försiktigt”.

Eller så är det tvärtom frigörande, för de gånger Andres Lokko uttrycker genuin kärlek till något blir det desto starkare, som värmen när han skriver om Paul McCartney, eller Adele, eller vännerna i Killinggänget.

Ännu finare är hans avsked. Jag menar då inte de pliktskyldiga nekrologerna över såna som Charlie Watts, utan de mer oväntade texterna om Lars Norén, Sven Melander och PO Enquist. Den sistnämnda blir föremål för volymens mest personliga och därmed bästa text, en redogörelse för tiden på avgiftning där en läsning av Enquists ”Ett annat liv” hjälpte skribenten i hans kamp mot alkoholen.

Jag kommer på mig själv med att nästan längta efter att elefanterna ska kliva av scenen – Jagger! Dylan! Patti Smith! – bara för att få bli tröstad av Andres Lokko när han lägger sig i fosterställning, bultande av ödmjukhet inför den stora Historia som han är satt att krönikera. I de få ögonblicken av total nakenhet är hans texter smått oslagbara, blåser som en varm bris genom drivorna av undflyende bisatser och tautologiska staplingar i stil med ”konsensusbevarande förändringsmotstånd”, låter dem fladdra och prassla i vinden som de döda löv de är.

SAKPROSA

ANDRES LOKKO

Andres Lokko 2020–2024

Modernista, 584 s.

Visa mer

Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste roman är ”Befrielsen”.