Publicerad 28 sep 2025 kl 05.00
Bonniers konsthalls stora höstutställning ”Playa!” handlar om det poetiska.
Jesper Strömbäck Eklund möts av ett hav av pingviner och går in i en återvändsgränd.
Heliumfyllda pingviner och blockerar en lång korridor på Bonniers konsthall.
Foto: Jean-Baptiste Béranger/Bonniers konsthall
Öppna bild i helskärm
Jesper Strömbäck Eklund är kritiker på Expressens kultursida.
Foto: OLLE SPORRONG
Öppna bild i helskärm
RECENSION. Den svenska konstnären Alfred Boman är en originell arkitekt. I Bonniers konsthalls ”Playa!” skapas utställningens rum av hans spindellika metallkonstruktioner. De är tunna, långa, ibland täckta av mjölkigt beige och blå hinnor. Skeva och primitiva dessutom. Att den konstnärliga ledaren Joanna Nordin gett honom förtroendet att formge hennes första stora, tematiska utställning – där idéer om ”det poetiska” och poesi som estetiskt ideal styrt curering och urval av konstnärer – är helt i linje med konsthallens nyorientering mot yngre, samtida konstnärskap.
Det första som möter en är två benvita figurer i ett stenlandskap. Den ena sitter på en romantisk trädgårdsstol med en vinflaska och ett tomt glas på bordet intill. Den andra står upp, hon ser ut att vara on the go. Ansiktena som applicerats på de lyxiga fågelskrämmorna är Nicole Kidmans och installationen sätter direkt en stämning. Är Hilde Retzlaffs installation ironisk? I så fall, över vad?
Hilde Retzlaffs installation på ”Playa!”.
Foto: Jean-Baptiste Béranger/Bonniers konsthall
Öppna bild i helskärm
En känsla av oklarhet kletar sig fast. Intill står ett hav av heliumfyllda pingviner och blockerar en lång korridor. Inklämt mellan dessa verk hänger två monumentalmålningar signerade den 82-åriga Ursula Reuter Christiansen. De vältrar sig i stället i plågsam konkretism: ord som shame, sorrow och stigma har smetats ut i klarblått. Ruttna ägg har sedan kastats på målningarna.
I dag ger det mest trivsel, som en pelargon i ett fönster.
Tar man sig igenom havet av pingviner öppnar utställningen upp mot ett mer övertygande spår med subversiva ambitioner. Kollektivet Coyote har byggt en liten bar vid namn ”Déjà vu”.
Interiören är inlånad från välbekanta hipsterkrogar och den är förstås asmysig, dränkt i nostalgi. När den är öppen kan man bli full, hångla eller kanske planera en antifascistisk aktion. Kommer man rätt dag får man träffa en skön konstnär bakom disken och lyssna på en exklusiv spellista. För tjugo år sedan var den här typen av ”sociala praktiker” det hetaste du kunde göra på en konstinstitution. I dag ger det mest trivsel, som en pelargon i ett fönster.
”Playa!” på Bonniers konsthall.
Foto: Jean-Baptiste Béranger/Bonniers konsthall
Öppna bild i helskärm
Den stora salens kakafoniska rymd är hoppfull och ljus. Stora tygsjok, Bomans astrala abstraktioner, väggpanelen med jordgubbar, Jenny Kalliokuljus expansiva måleri av en middagsbjudning komplett med armar och ben, Melanie Kittis tunga gipsskulpturer – allt vältrar sig i materialitet. Helheten här är sinnlig och expansiv. Jag undrar dock varför Dimen Hama Abdullas pastellkollage placerats så centralt i rummet. De borde ramas in och hänga någon annanstans. Nu liknar det mest undermålig abstrakt expressionism som även plockar upp en känsla av nihilism som ligger och puttrar här och var i utställningen.
”Playa!” har ambitiösa anspråk som bör tas på allvar. Men poesins omstörtande potential förvaltas bättre på annat håll. Detta är en återvändsgränd.
KONST
Playa! Konst som poesi i Norden
Bonniers konsthall, Stockholm
Till 9/11
Visa mer
Jesper Strömbäck Eklund är kritiker på Expressens kultursida.