Publicerad 26 sep 2025 kl 15.53Uppdaterad kl 16.07

”One battle after another” är årets galnaste film. Drömsk, mörk, utmanande och mystisk. Men också full av genialisk action och söt humor. Det senaste kan vi tacka Leonardo DiCaprio för.

Leonardo DiCaprio i nya storfilmen.

Öppna bild i helskärm

Chase Infiniti.

Öppna bild i helskärmSå bra är ”One battle after another”

Genre: Actiondrama (USA)

Av: Paul Thomas Anderson.

Med: Leonardo DiCaprio, Benicio Del Toro, Sean Penn, Teyana Taylor, Chase Infiniti.

Längd: 2:42.

Från: 15 år.

Premiär: På bio 26/9.

Visa mer

Mitt i vårt tv-seriefrossande, känner jag ibland en tacksamhet när det kommer en film som bara är så otroligt mycket film. Något som inte bara rullar på, utan har kraften att stanna tiden. Som ett svart hål, en feberyra eller ett koncentrat – laddat med samma täta sinnesupplevelse som mörk choklad, några droppar absint eller en lång kyss.

Paul Thomas Andersons ”One battle after another” är just en sådan film. Han håller stilen, genom att inte hålla stilen, utan i stället kasta sig mellan olika intensiva stämningar: Från ”Boogie nights” (1997) till ”Magnolia” (1999), ”There will be blood” (20007) och ”Phantom thread” (2017). 

Den här gången gror berättelsen ur en revolutionär grupp aktivister, kallad French 75, som har fullt upp med att befria migranter vid den mexikanska gränsen. Perfidia (Teyana Taylor) är den karismatiska och vilda ledaren, medan Bob (Leonardo DiCaprio) är hennes tafatte pojkvän med ansvar för gruppens sprängämnen. 

Kuppen går lite snett, men på ett udda vis när Colonel Steven J Lockjaw (Sean Penn) som för befäl över fängelset, visar sig tända sexuellt på att bli dominerad av Perfidia. 

Gruppen attackerar fler mål, Perfidia blir gravid – har magen i vädret samtidigt som hon skjuter vilt med automatvapen. Verkar inte vara kompatibel med mammarollen, och lämnar snart också både Bob och nyfödda dottern Willa som samtidigt tvingas gå under jorden. 

Återser dem gör vi först i nutid, då dottern (magnetiska filmdebutanten Chase Infiniti) hunnit bli 16 år. Det är då överste Lockjaw till sist lyckas spåra dem, driven av en vilja att undanröja alla för honom själv komprometterande spår, i samband med hans ansökan till det obehagligt vita brödraskapet ”The christmas adventurers”.

Så Bob och Willa flyr, längs med sandiga och snirkliga vägar som känns som en bergochdalbana. 

Musiken följer pulsen, svetten och stressen. Allt med en känsla för filmisk spänning som nyligen fick Steven Spielberg att jubla i beundran. 

Så har Andersons slipade satir också ett trumfkort i form av Leonardo DiCaprio och hans sällan utnyttjade känsla för komik. 

Bob är nämligen ingen hjälte. Han har i stället mest varit hög och druckit öl under de senaste trettio åren av sitt liv. De viktiga lösenorden som French 75 skickat med honom? 

Ja, de har han glömt. Musklerna? De är obefintliga, vilket blir uppenbart när dotterns karatetränare (Del Toro) arrangerar en räddningsaktion. 

Men han har en kärlek till sin Willa som känns större än allt annat i den vrickade samtid de tvingats in i. Det finns något ljust i det som gör filmen till en både otippad och oumbärlig må bra-upplevelse.