En pappa går till fots genom kriget.
Han skjutsar två av sina barn på en kärra.
Det tredje bär han.
I sina minnen för alltid.
Spindelmannen tittar fram från ett färgglatt lakan under pojkens orörliga ben. Superhjältar skapades för situationer som den här – att hjälpa tolvåriga pojkar att fly för sina liv.
Men Imad Kaskin ligger där han ligger. Med ett krossat ben, på en hemmagjord kärra i en stad som mals sönder av kriget.
Pressmeddelande från IDF 7 september 2025:
”Vi har upprättat ytterligare en humanitär korridor för att möjliggöra att civilbefolkningen i Gaza kan lämna till en säker plats och där få humanitärt bistånd.”
Den humanitära korridoren var öppen i 48 timmar. Det här reportaget är ett fruset ögonblick från vägen som avses i pressmeddelandet, men efter att tidsfristen löpt ut.
På den går Ayman Kaskin söderut med sin familj. De vandrar från allting till ingenting.
Bomben slog ner på al-Wehdavägen i centrala Gaza stad den 30 augusti. Aymans äldsta son Ali kommer för alltid att vara 14 år.
Rökutveckling efter en explosion i Gaza 25 september.
Foto: GIL COHEN MAGEN / STELLA PICTURES/ZUMA PRESS ZUMA PRESS
Jag måste rädda mina andra barn
– Jag förlorade en son, jag måste rädda mina andra barn, säger Ayman.
Han har inte ryggen mot kriget. Inte än. Det rasar runtom hans familj och hoppet står nu till vägen söderut. Att den trots allt är fredad även om den inte längre klassas som humanitär korridor.
Underlaget bär bara delvis den kärra Ayman har byggt till sina barn. Hjulen tuggar genom lös sand. Den skumpar och vobblar när han navigerar mellan krigets slukhål.
På kärran ligger Imad, 12 år, med metallstavar i benen. Bredvid honom systern Maria, 7.
– Jag och min bror var på väg för att köpa kläder. När vi skulle gå tillbaka kom bomben, säger Imad.
Jag har metall i mina ben
– Bomben träffade oss och min bror dödades, jag har metall i mina ben.
Han berättar komprimerat på barns vis.
– Min pappa drar mig för vi hittar ingen transport. Skjutningen pågår. Vi är omringade. Vi vet inte hur vi ska ta oss ut.
Imad rabblar. Kärran skakar.
Läkarna har tagit vävnad från Imads ena ben för att hjälpa läkningen av det andra. Ett ingrepp som kräver steril eftervård för att inte riskera att leda till svåra infektioner.
Men det gick inte att stanna på al-Shifasjukhuset längre. De israeliska marktrupperna tränger djupare in i staden och för varje meter växer faran för de civila som är kvar.
al-Shifasjukhuset i Gaza.
Foto: OMAR ASHTAWY / APAIMAGES / POLARIS POLARIS IMAGES
Läkarnas rekommendationer är att Imad ska fortsätta med sina mediciner och byta bandage varje dag. Självklara råd som saknar mening eftersom de är omöjliga.
Ayman har fått tips om ett fältsjukhus i Deir al-Balah halva vägen till Gazas södra gräns.
– Vi hittar inte ens bandage för att byta åt honom.
Som om han kommer på sig själv med att häda tackar Ayman Gud att det fanns vävnad att ta från det oskadda benet.
– Det är Guds vilja, och vi är nöjda med Guds beslut.
Det är en förtvivlad tacksägelse.
Överlastade fordon passerar. Andra familjer på flykt, något lite mer lyckligt lottade än de som går. Enligt FN:s uppgifter har över 250 000 personer tvingats lämna Gaza stad under den senaste månaden.
Vi är i ett läge där ingen längre kan visa medkänsla
Ayman ber att någon ska stanna och ta med hans son. Frågan passerar obesvarad ut i skymningen.
– Vi är i ett läge där ingen längre kan visa medkänsla. Jag har inget tält eller något annat med mig.
Ljudet av bomber, attackflyg och drönare växer och dör bort som böljor. Gazas siluett mot Medelhavet är raderad. De flesta höga hus har träffats av dubbla uppsättningar missiler och fallit samman.
I södra Gaza ligger tältlägren mot Medelhavet.
Foto: JEHAD ALSHRAFI / AP TT NYHETSBYRÅN
Aymans fru Hayat, 38, bär yngsta barnet Mohammed, tätt intill sin kropp. Fyra månader av krig är allt pojken hunnit uppleva.
Alla fredsförhandlingar har nu avbrutits efter att Israel den 9 september attackerade en byggnad i Qatars huvudstad Doha. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och hans allierade i den regering som ofta kallas högerextrem, talar om att segern är nådd när hela Hamas är borta och Israel kontrollerar Gaza.
För familjen Kaskin betyder det ingenting. Inte just nu. De har ännu en natt att överleva. En natt till fots för att hitta en ny hållplats i väntan på livet.
Livet i Gaza var aldrig lätt, inte heller före kriget. Men det var ett liv, det rymde drömmar och skratt. Nu har alla tankar krympt, som vågar de inte längre sträcka ut sig bortom nuet. De stannar vid nästa timme, nästa måltid, nästa steg i den porösa sanden.
Men Ayman dristar sig ändå till att kasta ut en vädjan till världen. Han har förlorat en son och riskerar att mista en till.
LÄS MER: Här bombas Gaza framför våra ögonLÄS MER: Se Miras flykt från granaterna i Gaza stadLÄS MER: Hala, 36, levande begravd under sitt hem i Gaza