Att leva är att sätta sig i skuld, att förstå att man äger skuld och vara beredd ta den på sig.
Jonas Gardell uppmanar Romina Pourmokhtari att avgå.
Avfärdar avgångskraven. Klimatminister Romina Pourmokhtari lovade att avgå om utsläppen ökade och klimatmålen missades under hennes ministertid.
Foto: Anders Wiklund/TT
Öppna bild i helskärm
Jonas Gardell är författare och medarbetare på Expressen Kultur.
Foto: OLLE SPORRONG
Öppna bild i helskärmJonas Gardell
KOMMENTAR. Vår tids rädsla för skuld är intressant. Gamla statsministern Göran Persson skrev en gång bok som hette ”Den som är satt i skuld är icke fri”, för övrigt ett citat från Ernst Wigforss.
Jag tror inte att det stämmer. För på samma gång kan man faktiskt påstå att den som icke är beredd att sätta sig i skuld tar aldrig något ansvar.
Att leva är att sätta sig i skuld, att förstå att man äger skuld och vara beredd ta den på sig.
Ta konsekvenserna av det som gick på tok.
Jag kommer att tänka på det nu i dagarna när Socialdemokraterna krävt att klimatminister Romina Pourmokhtari ska avgå eftersom hon faktiskt lovat att göra det om utsläppen ökade, och klimatministern slagit ifrån sig och sagt att det tänker hon inte alls.
Första gången jag stötte på Romina Pourmokhtari var på en riksdagskonferens om hedersvåld och HBTQ som Regnbågsfonden och Gapf arrangerade för ett antal år sedan. Pourmokhtari var då ordförande för Luf. Man studsade till inför hennes raka stil och tydlighet, det här var en person som inte darrade på manschetten eller tvekade att säga sin mening.
En sådan hållning kan man ha för att man följer sin övertygelse. Då är den beundransvärd.
Men man kan också ha en sådan kompromisslös hållning för att man inte kan erkänna att man misslyckats. Då är den beklämmande.
Punkt slut. Mycket tydligare kan man inte gärna vara.
Inte minst var Pourmokhtari som Luf-ordförande tydlig gällande SD: ”Liberalerna ska inte föra samtal, samarbeta eller stödja regeringar som samarbetar med SD”, sa hon.
Punkt slut. Mycket tydligare kan man inte gärna vara.
Därför var det många med mig som blev förvånade över att hon inte bara var villig att stödja utan också valde att ingå i en regering som gjorde just det, samarbetade med SD.
Men när hon accepterade ministerposten svarade hon på kritiken genom att utan att tveka eller flacka med blicken lova att hon personligen skulle stå som garant för att landets klimatpolitik gick åt rätt håll, för liksom en gång statsminister Torbjörn Fälldin skulle hon icke dagtinga med sitt samvete. På det kunde vi lita.
Klimatminister Romina Pourmokhtari har sedan dess gång på gång faktiskt lovat att avgå om utsläppen ökade och klimatmålen missades under hennes ministertid.
Sedan dess har utsläppen ökat och klimatmålen missats.
Men Romina Pourmokhtari avgår förstås inte.
Vad fanken trodde vi?
Att en liberal skulle vara rakryggad?
Regeringsbildningen. Johan Pehrson (L), Jimmie Åkesson (SD), Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch (KD).
Foto: Jessica Gow/TT
Öppna bild i helskärm
För att kunna vara rakryggad krävs en ryggrad. Och de verkar onekligen ha opererats bort på de flesta liberaler efter förra valet för att möjliggöra regeringsbildningen.
Säkert fick de någon form av mängdrabatt.
Annons
Jag kan verkligen sörja Liberalerna och hur de på riksnivå gått så fullständigt vilse.
Och jag är inte ensam. Jag har pratat med ledande liberaler som mellan skål och vägg viskande erkänt att de inte ens själva kommer rösta på partiet i det kommande valet.
Romina Pourmokhtari avfärdar nu avgångskraven och tycker i stället att det vore ”klädsamt” om sossarna mötte henne i en tv-debatt.
Men det var liksom inte så hennes löfte löd. Hennes utfästelse var inte: ”Om utsläppen ökar och vi missar klimatmålen lovar jag högtidligt att möta Socialdemokraterna i en tv-debatt”.
Närmast nöjd med att han lyckats med bluffen och att vi andra fick skylla oss själva om vi var så dumma att vi gick på den.
Under den store ledaren Johan Pehrson inleddes det fria fallet för Liberalerna. Om ni kommer ihåg honom fortfarande? Han som erkände att det var självklart att säga en sak före ett val och en annan sak efter ett val. Och rodnade inte det minsta.
Närmast nöjd med att han lyckats med bluffen och att vi andra fick skylla oss själva om vi var så dumma att vi gick på den.
I en krönika i SvD i somras (28/7) skrev Ann Heberlein att ”skuld och ånger fyller en funktion i individens utveckling mot en moralisk identitet, på vägen mot att bli den människa man vill vara.”
Jag tror att Heberlein har rätt.
Det går inte att undvika skuld. Det är inte heller önskvärt. Tvärtom är skuld något varje människa med öppna ögon måste dra på sig emellanåt för att nå någonstans.
Det fina med skuld är att den – till skillnad från skam – går att betala av och sedan vara fri från. I Romina Pourmokhtaris fall skulle det innebära att våga acceptera både sitt misslyckande och ta sitt ansvar för det misslyckandet.
Det skulle inte nedvärdera henne. Tvärtom. Det skulle återge henne respekten och ge henne en chans att i lugn och ro utvärdera och omkalibrera sig efter de senaste årens gående i spagat – som hon själv uttryckt det.
Politiker kan ibland använda uttrycket ”låt mig vara riktigt tydlig” och sedan sänka rösten, titta rakt i kameran och tala direkt till oss väljare. Så låt mig göra samma sak, låt mig vara riktigt tydlig: Romina Pourmokhtari! Du gör inte klimatet någon tjänst. Du gör inte ditt parti någon tjänst. Du gör inte Sverige någon tjänst.
Det gick på tok. Jag tror inte du avsåg det men det gjorde det.
Avgå. Lär dig av misstagen. Vem vet, det skulle kanske rentav kunna göra dig till en riktigt bra partiledare om några år.
Om nu partiet finns kvar.
Jonas Gardell är författare och medarbetare på Expressen Kultur.