Publicerad 29 sep 2025 kl 05.00

PO Enquist och Birgitta Dahl skulle båda förföljas av sina ord om att det inte var ett folkmord som ägde rum i Pol Pots Kambodja.

Peter Fröberg Idling spår en liknande framtid för Ebba Busch och Gaza.

Vice statsminister Ebba Busch har uttryckt sitt stöd för Israels premiärminister Netanyahu.

Foto: Anders Wiklund/TT

Öppna bild i helskärm

Peter Fröberg Idling är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Foto: ANN JONASSON

Öppna bild i helskärm

Ceremoni för döda i den israeliska arméns attack på Firas-marknaden i Gaza City den 24 september.

Foto: AA / STELLA PICTURES/

Öppna bild i helskärm

KOMMENTAR. Första gången jag träffade författaren PO Enquist skiftade stämningen från vänlig till iskall på ett ögonblick. Jag hade nyligen debuterat med ”Pol Pots leende”, om en svensk resa genom Röda khmerernas folkmord. Att Enquist vände mig ryggen när han förstod vem jag var berodde på att han kort tid efter Pol Pots revolution 1975 hade skrivit: ”Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg.” Jag hade tagit med det i boken, inte av illvilja utan som en illustration av den polariserade debatten, där även förnuftigt folk hamnade vilse.

När Enquists blick gick från varm till kylig där på Bokmässan hade det gått över 30 år sedan han skrev de där tidningsraderna. Längesedan, tänkte jag och hade fel.

I samband med revolutionen hade Röda khmererna tömt städerna på befolkningen och stängt landet. Inga oberoende observatörer släpptes in. Flyktingar vittnade om hungersnöd och massakrer. USA:s president Carter anklagade Röda khmererna för flagranta folkrättsbrott. Allt förnekades ilsket av regimen.

För Enquist och Dahl spelade det sedan ingen roll hur många gånger de pudlade.

Debatten i omvärlden följde politiska skyttegravar – borgerliga debattörer larmade om folkmord, vänstern menade att kritiken var ideologiskt driven. En radiointervju med socialdemokratiska riksdagsledamoten Birgitta Dahl kan tjäna som exempel: ”Alla vet vi ju att mycket, ja kanske det mesta, av det som nu sägs och skrivs om Kambodja är lögn och spekulation. […]  Problemet är att vi faktiskt inte har kunskaper, direkta vittnesbörd, för att kunna avvisa alla lögner som sprids av Kambodjas fiender.”

Efter regimskiftet 1979 öppnades landet för journalister. Folkrättsbrotten visade sig vara värre än någon hade föreställt sig. Närmare två miljoner hade mist livet.

För Enquist och Dahl spelade det sedan ingen roll hur många gånger de pudlade. Deras uttalanden om Pol Pot förföljde dem livet ut.

När Gaza öppnas för internationell press får vi facit.

Historien upprepar sig inte, men viss grundläggande mekanik känns igen i kampen om verklighetsbeskrivningen. Netanyahus regering tömmer städer och har stängt Gaza för oberoende observatörer. Rapporter om folkrättsbrott avfärdas som lögn och förtal. Vittnesuppgifter undergrävs systematiskt.

Röda khmerernas ledare dömdes slutligen för folkmord – inte för att ha orsakat miljontals kambodjaners död, men väl för förföljelsen av den vietnamesiska minoriteten. Utifrån den domen skulle Netanyahu och hans närmaste också befinnas skyldiga.

När Gaza öppnas för internationell press får vi facit. De som nu surrat sig vid masten i sitt försvar av Netanyahus politik riskerar då att hemsökas av sina egna ord – har man en gång famnat en folkmördare sitter blodlukten kvar i kläderna. Att som vice statsminister Ebba Busch säga att Netanyahu ”gör hela världen en tjänst” kommer därför sannolikt att eka genom hela hennes fortsatta gärning.

PS. Till protokollet: Hamas är en terrororganisation utan existensberättigande.

Peter Fröberg Idling är författare och medarbetare på Expressens kultursida.