Titel: Major Virvelvind
Författare: Nina Wähä
Nina Wähäs memoroman ”Major Virvelvind” är det bästa jag läst om udda familjer sedan berättelsen om Andrev Waldens sju pappor i ”Jävla karlar”. Det är full fart framåt från första sidan. Det handlar om skrivande och om bänkpress som egenterapi och att det faktiskt går att sörja en frånvarande pappa, hela livet.
Boken rör sig i gränslandet mellan det självbiografiska och fiktionen, Nina Wähä leker med begreppet ”memoroman”. Alltså en kombination av memoar och roman. Men det är klart att blotta misstanken att hon faktiskt berättar om en verklig pappa som har lagt mer energi på postrån än att umgås med sin dotter, gör boken till en läsfest.
Jag är själv uppvuxen i kvarteren där ett av rånen begicks, det på Karlbergsvägen i Stockholm 1972. Det finns såklart egentligen ingenting festligt i detaljerna kring de välklädda rånarna och deras flyktbilar. Men bara det att författarjaget i Nina Wähäs roman, bestämmer sig för att ta reda på hur allt gick till, blir faktiskt hisnande läsning.
Att förstå sig själv och sitt liv genom polisprotokoll och gamla pressklipp på Kungliga biblioteket, är så gränslöst och underbart funktionellt. Hon till och med skriver brev till de posttraumatiserade offren, femtio år senare. Det finns verkligen alternativa metoder att läka sig själv och jag är bara så tacksam att Nina Wähä har valt skrivandet.