I grund och botten är den centrala spelcykeln oförändrad jämfört med föregångaren. Du behöver fortfarande bemästra det aktiva stridssystemet; misslyckas du med det kommer även mindre skärmytslingar att få dig på fall eller tömma ditt förråd av läkande örter. Ändå bjöd demon på den klassiska Gothic maktkurvan: även om du till en början kanske rör dig försiktigt längs huvudvägarna, räcker två timmars spelande, en handfull springuppdrag, 10 extra styrkepoäng och en ny rustning för att förvandla vanliga fiender till små irritationsmoment. Överlag gjorde demon ett starkt intryck, och berättandet i både smått och stort gav mersmak. Om progressionssystemet behåller sitt driv genom en hel genomspelning återstår att se, men grunden är stabil. Uppföljaren introducerar unika, fraktionsspecifika förmågor, som jag testade i ett särskilt stridsläge med högnivåkaraktärer och lika respektingivande fiender. Sammantaget ger denna första förhandstitt ett mycket lovande intryck.