DEBATT | MATPRISER
Jag är så innerligt trött på att höra att svenska konsumenter inte har råd med bra mat. Inte för att alla har det gott ställt, utan för att en hel bransch verkar ha gjort den förklaringen till en självklar sanning.
Handeln säger det. Livsmedelsföretagen säger det. Bönderna säger det. Politikerna säger det. Konsumenterna vill köpa svenskt, ekologiskt, hälsosamt och mat av högre kvalitet, men plånboken säger nej. Därför verkar alla tro att maten måste bli billigare och lågprisalternativen fler.
Men tänk om vi har fastnat i helt fel fråga?
Arlas besked i dagarna om att avsluta avtal med ekologiska mjölkproducenter är ett sorgligt exempel på vad som händer när efterfrågan inte räcker. Men är problemet verkligen bara konsumenternas bristande betalningsvilja, eller har vi som bransch misslyckats med att skapa den?
Det här är ingen argumentation för att allt måste vara ekologiskt. Jag är själv bonde och bedriver konventionellt lantbruk på delar av vår mark. Det handlar om att svenska bönder och livsmedelsföretag måste kunna utveckla produkter med olika mervärden och hitta konsumenter som är beredda att betala för dem.
Som grundare av Mylla, en av Sveriges ledande digitala marknadsplatser för småskaligt producerad mat, möter jag dagligen både bönder, livsmedelsföretag och konsumenter. Jag vet hur svårt det är att sälja mat. Och jag vet att det inte räcker att sätta en svensk flagga på förpackningen och förvänta sig att människor ska öppna plånboken.
Men jag vet också att betalningsvilja går att skapa. Jag tränar mina söner i golf. Framför oss ligger en bred fairway och vid sidan en liten bunker. Om jag inför varje slag bara pratar om bunkern, akta bunkern, slå inte i bunkern, vad tror ni pojkarna kommer att tänka på? Just det. Bunkern.
Ungefär så fungerar den svenska matdebatten. Vi pratar så mycket om dem som inte har råd att vi nästan helt har glömt bort alla dem som faktiskt har det.
Missförstå mig inte. Det finns familjer där varje krona räknas, och deras situation ska tas på största allvar. Men de kan inte ensamma få definiera möjligheterna för svensk livsmedelsproduktion. Vi måste också våga prata om den stora grupp människor som faktiskt har ekonomiskt utrymme att välja annorlunda.
När en svensk kyckling kostar några tior mer än en importerad blir det plötsligt en fråga om hushållens ekonomiska överlevnad.
För ibland undrar jag vilket Sverige som beskrivs i debatten. Om nästan ingen har råd att betala för bra mat, borde vi rimligen se betydligt fler rostiga gamla bilar på vägarna och mobiltelefoner som används tills de faller sönder. I stället ser vi hur människor köper nya bilar, renoverar sina hem och lägger stora summor på resor, kläder och elektronik.
Vi betalar 65 kronor för en kaffe utan att blinka, ungefär lika mycket för en kanelbulle och tusentals kronor för nya träningskläder. Men när en svensk kyckling kostar några tior mer än en importerad, blir det plötsligt en fråga om hushållens ekonomiska överlevnad.
Är det verkligen alltid pengarna som saknas? Eller är det viljan att prioritera maten?
Jag tänker på familjen med två goda inkomster, två fina elbilar på uppfarten och solceller på taket. Köket har just renoverats för hundratusentals kronor. Mitt i allt står en fantastisk ångugn för 75 000 kronor, med funktioner som skulle få en krögare att bli avundsjuk.
Sedan åker familjen till mataffären och väljer den allra billigaste importerade kycklingen framför en svensk långsamt växande kyckling, uppfödd med andra förutsättningar och till en högre kostnad.
Inte för att de nödvändigtvis saknar pengar. Utan kanske för att de aldrig ens har funderat över varför de skulle välja annorlunda.
För det är en avgörande skillnad mellan betalningsförmåga och betalningsvilja. Att ha råd med något betyder inte automatiskt att man tycker att det är värt pengarna. Och det är just den skillnaden vi verkar ha glömt bort i den svenska matdebatten.
Billig mat är inte automatiskt dålig, importerad mat inte automatiskt sämre och mat med ett högt pris inte automatiskt bättre. Men vi måste lära oss att skilja på billigt, prisvärt och dyrt. Ett högt pris kan fortfarande vara väldigt prisvärt om smaken, kvaliteten och upplevelsen motsvarar det vi betalar. Dyrt blir det först när vi inte får valuta för pengarna.
Vi har uppenbarligen råd att betala för sådant vi uppfattar som värdefullt. Frågan är varför vi så sällan lyckas få maten att höra dit.
Jag är övertygad om att vi kan ändra det. Genom kunskap, inspiration, berättelser och förståelse för vad som faktiskt skiljer produkterna åt. Hur djuren föds upp, hur maten odlats, vilka människor som står bakom den och vad våra val får för konsekvenser.
Men i stället möts konsumenterna ständigt av nya lågprisbudskap. Vi viftar med de billigaste alternativen framför näsan på människor och påminner dem om att maten är för dyr och att de måste spara. Till slut är det kanske inte så konstigt om även de som har råd börjar tro att de inte har det.
Och här tycker jag att vi som bransch behöver ta oss i kragen. För om vi själva, som ska producera och sälja maten, ständigt förklarar att konsumenterna inte vill betala för kvalitet, ursprung och mervärden, varför skulle de då börja göra det?
Vi måste sluta prata ned betalningsviljan och börja bygga den. Handeln har ett enormt ansvar, men det har också vi bönder och livsmedelsföretag. Vi behöver bli bättre på att visa varför maten är värd sitt pris, i stället för att ständigt förklara varför den måste bli billigare.
Vi ska självklart fortsätta värna de hushåll som verkligen behöver låga priser. Men vi får inte låta deras situation bli förklaringen till varför vi inte lyckas nå alla andra.
Det är dags att sluta tala om svenska konsumenter som om de vore en enda grupp med tomma plånböcker.
För om vi fortsätter att bara prata om bunkern kommer vi aldrig att upptäcka hur mycket fairway vi faktiskt har framför oss.
Jens Thulin
lantbrukare och grundare av Mylla