Munkfors, 1989. Ett äldre par har just storhandlat och pustar ut i vita, stapelbara platstolar à 149 kr/st. Omgivna av shoppingvagnar och extrapriser.
Kvinnan ser mig bistert rakt i ögonen. Mannen håller upp en falukorv och en inplastad fläskfilé, som om han ville visa upp sina fynd för fotografen. Men det försiktiga leendet som leker på hans tunna läppar är snarare avvaktande än stolt.
Korven, det var på mannens eget initiativ – säger Tunbjörk i en intervju, som svar på kritik han fått för bilden. Att Tunbjörk skulle gjort sig lustig över det gamla paret.
Men av kontaktkopiorna, som Kulturhuset visar några av, framgår att han tog åtminstone två bilder av samma par, vid samma tillfälle, men utan korv och fläskfilé.
Oavsett initiativet var det alltså Tunbjörk som valde just den här bilden. Så varför korven?
För att den är lite tokig. Och för att utan den vore bilden bara samhällskritisk. Mot ”plastifieringen”, som Tunbjörk själv kallar den samhällsomvandling han skildrar i Landet utom sig. Tomheten i överflödet. Själlösheten.
Korven motsäger visserligen inget av det där. Men det vaga leendet hos mannen som håller upp den för kameran tillför något annat.
Det säger: Du ser mig som ett exempel, och jag ser det.
Och eftersom jag gör det är jag också något annat, som du inte ser. Eller?
Det är sånt som gör Landet utom sig till en klassiker, tror jag.